En av konservatismens främsta styrkor är dess acceptans, dess tilltro till det bestående. Dess betoning av det historiskt framvuxna ger oss vida bättre möjligheter att förstå inte bara vårt eget, utan även främmande samhällen och civilisationer. Som jag tidigare påpekat i min artikelserie om Sverigedemokraterna och ett konservativt förhållningssätt i utrikespolitiska frågor, saknas allt som oftast detta perspektiv i den gängse debatten.
Inte minst i diskussionen om det syriska inbördeskriget har ett verkligt konservativt förhållningssätt lyst med sin frånvaro. Istället har hela det offentliga samtalet härom präglats av upplysningsradikala idéer som nära nog förnekar historiens betydelse. Den amerikanska etablerade konservatismen har i synnerhet kommit att påverkas härav, något som är ytterst olyckligt då det med största sannolikhet utgjort en av de främst bidragande orsakerna till att den syriska krisen kunnat fortgå.
Därför är det oerhört glädjande att Joshua Landis, professor i Mellanösternstudier vid University of Oklahoma i Förenta Staterna och kanske världens främste expert på Syriens moderna historia, i en intervju på sin blogg Syriacomment (som ej nog kan rekommenderas för den som vill hålla sig uppdaterad om den syriska konflikten) talar ut om några av de mest flagranta missförstånden som nu florerar i diskussionen om det syriska inbördeskriget.
Den främsta insikten prof. Landis här framför är tveklöst betoningen av avsaknaden av ett demokratiskt och sekulärt civilsamhälle som är oberoende av den syriska statsmakten. Till följd av politik instabilitet och inte minst på grund av oron för statskupper har de staterna i Mellanöstern kommit att vara helt och hållet beroende av det styrande partiet; dessa stater är enpartistater i ordets ursprungliga bemärkelse.
I Väst har det länge funnits en föreställning om att man i dessa länder kan göra sig av med den styrande regimen, men samtidigt bibehålla staten. Detta påpekar Landis, är vansinne och resultatet av denna vanföreställning har tydligt visat sig i såväl Irak som i Libyen. Att förgöra regimen innebär också att man förgör staten. Priset för detta är kaos, ett kaos som möjliggör framväxten av islamiska terrororganisationer:
”Väst har en felaktig idé om att man kan skilja regimen från staten. Man hävdar att vi kan sträva efter Regime-change och samtidigt bevara staten och dess institutioner. Washington tror att vi kan undvika det kaos vi skapade i Irak. Jag tror inte att detta är möjligt. (…)
I de allra flesta länder i Mellanöstern har regimerna på gott och ont gjort staten till sin egen avbild. De har slukat staten. De har tryckt in sina anhängare i varje vrå i alla samhällets institutioner. De rättfärdigade detta genom att påstå sig skapa stabilitet. Statens institutioner är inte fristående. Västerlänningar tror att då deras egna institutioner styrs av yrkesadministratörer samma sak gäller stater i Mellanöstern. Men så förhåller det sig inte. Alla administratörer är anhängare till regimen. De kan inte bytas ut. Regime-change i ett arabland är inte detsamma som att byta administration i ett Västland. Att förgöra regimen är att förgöra staten. Priset för Regime-change är kaos. Så förhåller det sig idag i Syrien. Så förhåller det sig i hela Mellanöstern”.
Oavsett hur brutal eller korrupt den syriska regeringen alltså är eller påstås vara, kommer dess fall att resultera i ett kaos likt det vi idag ser i Libyen. Värre är att Syriens läge dessutom kommer att innebära att även Libanon destabiliseras. Vad detta dessutom kommer att innebära för de religiösa minoriteter är ofattbart. Dessa kommer av de sunnifundamentalistiska rebellerna i bästa fall att betraktas som andra klassens medborgare (förutsatt att de tillhör vad som inom den islamiska teologin kallas bokens folk) eller i värsta fall att utrotas (såsom de islamiska grupper, liksom druserna eller alawiterna, vilka betraktas som kätterska).
I samband härmed talar också Landis om det paradoxala i att trots detta stötta de syriska rebellgrupperna, som ses som mer moderata, med pengar och vapen. Argumentet att den syriska regeringen givit upphov till den islamiska terrorismen ser Landis som ogrundat:
”(…) många ledande amerikanska generaler fortsätter att likt den syriska oppositionen hävda att Assad är den magnet som lockar ISIS till Syrien och att han därför måste först förgöras. Detta resonemang går inte ihop. Om vi ska vara ärliga, när smög al-Qaida in i Irak? Jo, endast sedan Saddam avsatts och Förenta Staterna ockuperade landet. Jag tror inte att en enda av de amerikanska generaler som nu påstår att Assad måste förgöras för att vi ska kunna besegra ISIS också skulle hävda att Förenta Staterna skulle ha behövt förgöras i Irak för att man skulle kunna besegra al-Qaida…
Jag tror att alla kan hålla med om att al-Qaida spreds i Irak därför att staten hade förstörts och därför att hela samhället präglades av osäkerhet. Samma situation råder i Syrien. När Assad drog tillbaka sin armé från landets östra delar, spreds al-Qaida och andra extrema islamistgrupper. ISIS sprids varhelst stater faller samman…”.
Likaledes gör landis några mycket viktiga förtydliganden rörande de grupper som faktiskt strider på slagfältet. Ända sedan början av denna konflikt har det varit ytterst tydligt att idén om en överväldigande moderat, sekulär och demokratisk opposition varit grundfalsk. Samtiden var en av få svenska medier som valde att rapportera om det dokument från amerikansk underrättelsetjänst (Defence intelligence agency) från augusti 2012 som tydligt klargjorde att extrema krafter dominerade det syriska upproret. I det hemligstämplade dokumentet, som läcktes av den konservativa tankesmedjan Judicial Watch, görs det tydligt att den syriska oppositionen dominerades av ”muslimska brödraskapet, salafister och al-Qaida i Irak”. Landis bekräftar denna bild:
”De starkaste miliserna i Syrien är de mest extrema och de mest salafistiska. Islamisterna har en ideologi de kan sälja; dessa miliser är de enda som sträcker sig över hela Syrien och är representerade i landets alla provinser. Förenta Staterna stöttar de svagaste miliserna. Dessa är icke-ideologiska är ytterst lokala. (…)
Förenta Staternas policy att försöka lyfta fram moderata miliser har misslyckats vid tre olika tillfällen. Det var aldrig ens sannolikt att det skulle lyckas. (…) De som hävdar att Förenta Staterna förlorade tillfället att träna, beväpna och finansiera moderata krafter som skulle ha kunnat besegra både Assad och jihadisterna lider av vanföreställningar. (…)”.
Till skillnad från dessa ändlösa vanföreställningar som så ofta idisslas i diskussionen om den syriska tragedin förefaller Landis skildring av konflikten att stämma överens med verkligheten. Även föreställningen att de mer moderata krafterna någonsin kunnat erbjuda ett bättre samhälle avfärdas här. Tvärtom uppstår samma typ av auktoritära, ja de flesta skulle nog hävda ett ännu värre, samhällssystem i rebellkontrollerade områden. Skillnaden är här att detta samhälle endast existerar för sunniter. I praktiken har de sunnifundamentalistiska rebellgrupperna knappast lyckats erövra annat än huvudsakligen sunnitiska områden:
”Vi måste acceptera det faktum att rebellerna har misslyckats. De kunde aldrig enas. Allt som oftast erbjuder de inte en större frihet än Assad. De mer lyckade rebellgrupperna uppvisar samma auktoritära tendenser som de beklagade under Assad. Den huvudsakliga skillnaden är att rebellernas auktoritära ideologi är sunnitisk, snarare än ’sekulär’ eller ’gudlöst alawitisk’”.
Ej heller när det kommer till krigföring ser Landis några fördelar hos de olika rebellgrupperna. När det kommer till krigsförbrytelser och våldspotential är inte ens de så kallade moderata rebellgrupperna särskilt moderata och under inga omständigheter sekulära:
”Ingen av dessa miliser tar några fångar. Jag vet inte enligt vilken måttstock Förenta Staterna bedömer moderation, men om mänskliga rättigheter är en sådan måttstock så är det tydligt att inte en enda av dessa rebellgrupper ens kommer i närheten av vad Förenta Staterna borde anse vara moderat eller ens acceptabelt. Åtskillnad mellan stat och kyrka? Jag känner inte till någon milis som yrkar på detta som Förenta Staterna gör. Alla vill ha någon slags islamisk stat – frågan är endast i hur stor utsträckning. Jag skulle tro att Förenta Staterna försöker mäta längden på deras skägg och avgöra huruvida de är verkligt hängivna salafister eller inte. Amerika, som jag tidigare nämnde, har lierat sig med stam- och klanledare som inte är särskilt ideologiska. Faran med denna strategi är att klanledare tenderar att bli krigsherrar som mest är intresserade av att skapa sina egna lokala välden.”.
Många hade förutspått att inblandningen i Syrien skulle visa sig lika katastrofal som inblandningen i Irak eller i Libyen, men få lyssnade på dylika varningar. Därför är det av yttersta vikt att de insikter som prof. Landis förmedlar i denna intervju offentliggörs i såg hög grad som möjligt. Om tillräckligt många lyssnar, kanske vi i framtiden kan undvika liknande tragedier.
Detta är vi, om något, skyldiga Syriens folk.
Viktor Svensson, fri skribent