Mer än ett parti anser sig kunna föra arbetarnas talan. Av tradition ser sig socialdemokratin som det självklara arbetarepartiet och Moderaterna utmanade för några år sedan genom att göra anspråk på samma titel. Men … *host host* … mycket tyder på att det nu är Sverigedemokraterna som är det mest populära partiet bland arbetarna själva.
Enligt en aktuell Sifo-undersökning har SD under året gått från 19 till 31 procent inom LO-kollektivet medan S har gått från 46 till 29. Detta lär skaka om både LO:s ledning och hela den socialdemokratiska rörelsen.
Här kan man framhålla två saker. Den ena är att Sifo placerar sig i underkant vad gäller SD:s totala väljarstöd om man jämför med andra opinionsinstitut. SD:s verkliga siffror borde alltså vara högre, sannolikt flera procentenheter – och Socialdemokraternas i ungefär motsvarande grad lägre.
Den andra är att LO, som känner vart vinden blåser, under hösten har ägnat tid, pengar och kraft åt en kampanj mot just SD. Skadeglädje är ingen ädel känsla, men den är lite svår att hålla ifrån sig givet hur intellektuellt ohederlig denna kampanj har varit. Jag skulle ha velat se färgen på deras ansikten när de nåddes av dessa siffror.
Nu ställer jag frågan, varför skulle denna utveckling vända? Som jag har redogjort för i tidigare krönikor är SD-anhängare mycket obenägna att låta sig imponeras av politruker som försöker tänka åt dem. Det får snarare motsatt effekt. Tvärtom kommer S att ha fullt sjå med att behålla det stöd man fortfarande har, till exempel bland LO-anställda kvinnor.
Kommunalanställda, till exempel, har de närmsta åren att se fram emot hårdare arbete och sämre löneutveckling. De blir helt enkelt förlorare i det nya Sverige som nu tar form och det blir allt svårare för LO att göra sken av att man företräder deras intressen. Många kommunalanställda har dessutom gott om egna erfarenheter av hur det vi kallar integration fungerar och inte fungerar i praktiken.
När nu tabut kring SD uppenbart håller på att brytas så kommer vi, sannolikt, se ännu större sverigevänliga inbrytningar i dessa väljargrupper. Demografi är en annan faktor som talar emot Socialdemokraterna, en stor del av det återstående stöd man har finns hos väljare över 75 år. Jag vågar påstå att Socialdemokraterna främst lever på gamla meriter för många av dessa väljare.
Sammanfattningsvis är det socialdemokratiska bygget i ett stadium av förfall. Realistiska analyser har trängts undan av önsketänkande på rent infantil nivå och går något snett har man lärt sig att det går bra att skjuta över ansvaret på någon annan.
Sedan Göran Persson försvann har vi inte sett till det partiet skulle behöva, ett ledarskap med en fungerande plan. Vem stakar ut kursen framåt och i så fall vart? Så länge partiet var i opposition låg planlösheten inte i öppen dager, då räckte det med att kunna kritisera motståndaren. I regeringsställning blir resultatet att man släcker bränder istället för att agera med framförhållning.
För Sverigedemokraternas del har de flesta opinionsundersökningar varit mycket uppmuntrande läsning under 2015. Men även om både partiledningen och hela partiapparaten har utfört ett gott arbete så kan man inte blunda för att det är motståndarnas svaghet som hittills har varit den största tillgången. För Sverige är detta en sorglig omständighet och alltså inget att glädjas över.
Frågan är vad Socialdemokraterna och LO ska ta sig för nu. Jag kan upplysa dem om att de skulle behöva anpassa politik och retorik efter verkligheten, dra ned på sitt önsketänkande och börja företräda vanliga människors intressen.
Tomas Brandberg