Det sker en viss islossning i delar av borgerligheten. Under intryck av invandringens problem börjar somliga omvärdera sina egna utgångspunkter. Det har visat sig att kultur och ursprung har betydelse – individen kan inte fritt sväva över varje sammanhang. På Timbro verkar dock ingenting ha hänt. Därifrån sprids samma nyliberala propaganda som tidigare, snarast förstärkt under senare år. Som en logisk följd publicerades precis ett verk av en av nyliberalismens förgrundsgestalter, Frédéric Bastiats Ekomomiska sofismer (Timbro 2015).

Om man först skall säga något positivt om denna utgivning, så är det ändå bra att man över huvud taget intresserar sig för historien, för vad som tänkts och skrivits förut, och inte bara för vad Mattias Svensson och Johan Norberg sagt den senaste kvarten. Bastiat levde från år 1801 till år 1850. Efter att först ha slagit sig på affärer, blev han på grund av arv ekonomiskt oberoende. Oberoendet ägnade han först åt politik och sedan åt publicistik i ekonomiska ämnen. Han skrev inga mer omfattande verk, utan skrev korta, snärtiga, ofta satiriska artiklar.

Titeln, som är en direktöversättning av den franska originaltiteln, kan verka som ett skämt, för en som i likhet med mig tycker att nyliberalismen består av sofismer, d.v.s. spetsfundigheter som inte har något med verkligheten att göra. Sofismerna som Bastiat syftar på i titeln är dock inte hans egna utan hans motståndares, protektionisterna.
Boken består av en samling kortare texter i två avdelningar, i den första avdelningen 22, i den andra 17. Det är alltså oerhört korta texter som omedelbart kommer till en poäng. Grundkonflikten i boken är den emellan protektionister och frihandlare, där Bastiat tar frihandlarnas parti. I vår tid uppfattas inte handelsfrågan som den mest centrala frågan, men under 1800-talet var det en fråga som kunde vara avgörande för politisk tillhörighet, och t.ex. kunde markera gränsen emellan liberala och konservativa. Det var heller inte ovanligt att man rent av som Bastiat uppfattade protektionister och frihandlare som tillräckliga politiska beteckningar, och därmed indirekt gjorde handelsfrågan till politikens viktigaste dimension.

Alla argument som används av Bastiat kan dock översättas till andra politikområden. Sett på så vis handlar hans texter om konflikten emellan reglerad och oreglerad ekonomi, där Bastiat alltid tar den fria marknadens parti, som han menar leder till bästa resultat. Ja, han använder t.o.m. ofta ordet ”harmoni”, och hans åskådning har därför ibland kallats harmoniliberal. Hans tänkande är helt svart-vitt. Alla traditionella argument mot frihandel avfärdas, i den mån de behandlas, mycket lättvindigt. Att t.ex. beroende gentemot utlandet kan vara problematiskt avfärdas utan vidare diskussion med att beroende alltid är ömsesidigt.

När man så läst dessa 39 korta texter undrar man vad de skall vara bra till. Alla innehåller bara överförenklad argumentation, om att allt löser sig till det bästa bara marknaden fritt får råda. Något egentligt behandlande av verkliga problem, av sådant som finns i den empiriska verkligheten, sker inte. Enligt Bastiat tycks det inte finnas några motsättningar i världen – så länge marknaden är fri råder harmoni.

Således skiljer sig inte Bastiats texter på något avgörande sätt från samtida nyliberala mediepersonligheter. Adam Cwejman slår också följdriktigt fast i förordet: ”Ekonomiska sofismer bör läsas av alla som vill förstå sin samtid och de eviga ekonomiska debatterna – och plocka isär strider om Uber, 23 and me, Spotify, Airnb, jordbrukssubventioner, regleringar och tullar.”

I stället för att introducera någon av de mer djuplodande tänkarna som finns i den liberala idétraditionen har alltså Timbro valt att återpublicera en skribent som låter precis som de simplaste samtida nyliberalerna i media. Det visar en total idétorka och man gjort sig totalt irrelevant för den djupare samhällsdebatten.

Simon O. Pettersson
Germanist och frilansskribent