Liberalismen hade sin storhetstid under 1800-talet och var i stort uträknad som politisk åskådning i Europa under 1900-talets början. Endast i Sverige och England spelade liberalismen vid denna tid fortfarande en roll i debatt och politik. Liberalismen går riktigt bra i tider av framsteg och framgång då individen känner att handlingsutrymmet är stort och omgivningen är trygg. Problemet för liberalismens anhängare är att detta är ett i mänsklighetens historia ovanligt tillstånd.

Sverige står inför stora utmaningar som kräver en uppslutning bakom värden som liberalerna står relativt främmande inför, som nation och stat. Liberalismen otillräcklighet visar sig i mötet med beslut som kräver mod och kraft i värnet av nationens integritet. Hoten mot vår nationella överlevnad och stabilitet är större än någonsin och då prövas hela nationen. Det är detta vi ser när ideologiska skygglappar i folkvandringens fotspår ramlar platt till marken. Medan de flesta partier i Sveriges riksdag retirerar från sina liberala positioner så är det ett parti som förefaller orubbad i sin liberal övertygelse: Centerpartiet.

När Annie Lööf kliver fram i medierna efter en tid som föräldraledig undrar jag om hon varit helt frånvarande från politiken eller om det helt enkelt är hennes liberalism som visar sitt rätta ansikte. Det är som om tiden stått stilla i hennes värld. Hon klagar över gränskontroller trots att kommuner och migrationsverket slagit larm om det redan ansträngda läget. Hon talar om Fredrik Reinfeldts mod som vädjade till det ”sovande folket” att ”öppna sina hjärtan” och hon är stolt över att Alliansregeringen vågade stjälpa över miljarder i kostnader för årtionden framåt på det svenska folkets axlar (DN 7/12 2016).

Lööf skulle emellertid aldrig skriva under på denna verklighetsbeskrivning. Hon skulle i sann liberal anda tala om hur berikande invandringen är för Sverige och hur mycket de behövs för att landet ska växa och utvecklas, men faktum är att hon lever upp till den liberala självbilden – att vara liberal är att vara kluven.

I sitt jultal vill hon öka lönerna för områdespoliser med 5000 kronor i månaden, eftersom de arbetar i de ständigt växande utanförskapsområdena där radikalisering och kriminalitet frodas. Det är risken för terrorism som skrämmer henne. Det är endast en liberal som kan kasta sig från den ena ytterligheten till den andra och komma undan utan massmedial kritik, utan tvärtom rosas i tidningarna. Hennes företrädare på posten som centerledare har likt henne själv i decennier pratat om den berikande och lönsamma invandringen. Plötsligt har kostnader dykt upp och hon förefaller inte alls självkritisk. Vem som helst skulle skämmas över en sådan tankemässig kullerbytta.

Kanske hade hon kunnat behålla lite anseende om hon inte tagit ytterligare steg mot intellektuellt ohederlighet. Istället för gränsskydd, respekt för medborgarskapet eller nationens integritet och hävdvunna väsenskärna lanserar hon den gamla och världsfrånvända idén om fri invandring. Genom urholkat anställningsskydd, genom avvecklat skyddsnät ska Sverige sjunga den fria invandringen lov. Att inom loppet av några dagar samtidigt tala om fri invandring, oro för terrorism och att vilja verka för försämrade sociala, ekonomiska livsvillkor är en riktig häxblandning, men för en liberal är det fullt rimligt och inte alls olycksbådande.

För liberaler av Lööfs kaliber är förändring ett egenvärde och fri invandring är en eggande myt om förnyelse. Det är modernt att omhulda vad hon uppfattar som mångfald, motverka vad hon anser vara välfärdsstatens trygghetsnarkomani och passiviserande inverkan på individen och angripa grundvalarna i vad hon anser är en förlegad nationalstat som begränsar individens frihet. Lööf är så trosviss att hon gesvint trollar bort nation, civilisation och kultur. Den fria rörligheten har ett egenvärde och den är ensidig, eftersom ingen med svenskt medborgarskap kan kasta sina identitetshandlingar, bli föremål för positiv särbehandling i främmande länder eller åberopa asylrätten som en magisk trollformel för insteg i ett rättighetsparadis.

Säkert är det en överkurs för Lööf att en välfärdsstat inte kan monteras ned utan sidoeffekter eller att nationalstaten är en realitet. Tror hon att risken för terrorism minskar om vi har fri invandring i kombination med att tryggheten i stort tas bort? Vad vill hon egentligen ersätta nationalstaten med? Varje gång Lööf framträder är det de liberala värdena som betonas. Det är beklämmande att en av den tidigare bonderörelsen ledande representanter i sin första stora intervju inte med ett ord nämner de mjölkbönder som kämpar för sin fortsatta existens. Eller är det en konsekvens av den postmodernism som är allmänt spridd i dagens samhälle? Varför hålla sig till beprövade och etablerade spelregler när man kan låta tanke och handling skena?

Uffe Hansen