Per Landin har länge varit en viktig essäist och kulturskribent. Nu har han dock gjort slag i saken, och gjort vad många kulturskribenter drömmer om, och debuterat som romanförfattare. Det är, vill jag hävda, årets viktigaste debut.
Kan du inte säga något snällt i stället (Atlantis 2015)
Landin har varit de senaste decenniernas främsta introduktör av tysk litteratur. I en tid då intresset för den tyska kulturen falnat, har Landin gjort en unik insats. Denna insats har varit desto viktigare som han inte väjt för att lyft fram de obekväma rösterna, gärna till höger. Han är en unik röst i svenskt kulturliv.
Det var med viss oro jag började läsa Per Landins första roman Kan du inte säga något snällt i stället (Atlantis 2015). Det är ofta man blir besviken, när man läser romanförsök av framstående intellektuella, som man respekterar i övrigt. Man påminns om genrernas vitt skilda förutsättningar.
Oron försvann dock mycket snabbt. Per Landins skönlitterära prosa fungerar utmärkt. Stilen är knapp och exakt. Det finns väldigt litet av direkt essäistiska inslag i boken; litterära referenser förekommer bara vid något enstaka tillfälle. Trots att det är en debut märker man inget av osäkerhet – eventuellt har han skrivit för byrålådan förut.
Den handlar om en teaterman, tidigt pensionerad efter neddragningar, som drar sig tillbaka till sitt sommarställe och reflekterar över sitt liv. Man anar ett visst självbiografiskt drag, då författaren som bekant pensionerades tidigt från DN, när de gjorde stora neddragningar. Kanske skall detta drag inte överdrivas, men det är en association som flera gånger tränger sig på.
Det som från början var en fiskeby har blivit en alltmer brackigt sommarort. Huvudpersonen minns de tidiga somrarna: ”stil och tradition hörde till uppfostran. De vulgära manéren, benägenheten att spruta champagne för så mycket pengar som möjligt, var ännu okända på krogarna.” Över huvud taget finns det en stark kritik av den nyrika småborgerligheten: ”vad han hatade denna borgerlighet, med sina brackiga konventioner och dresskoder, sina bjudcigarreter, och allra mest hatade han de kvinnliga representanterna som alla hade samma skrynkelbruna hy och blonderade frisyr, som uppträdde på samma gapigt värdsvana och bortskämda sätt som de säkert hade gjort ända sedan ungdomsåren i Sandhamn eller på kryssarklubbens baler.”
Reflektionerna kretsar också kring den egna uppväxten och sina föräldrars, särskilt hans mor klasskonventioner och uppträdande. Han tycks bära på ett sår, och texten blir alltmer ångestfylld. Han är nykter alkoholist, men alkoholismen tycks bara vara ett symptom på mer djupgående problem. Huvudpersonen har genomgått en skilsmässa och hans delvis problematiska sexualhistoria beskrivs också detaljerat. Det kan förefalla en smula freudianskt, men det är ingen tesdriven roman, utan psykologin är av mer handfast karaktär. Problemet visar sig så småningom vara förhållandet till modern, som han har svårigheter att frigöra sig ifrån.
Det är en roman som rör sig på många nivåer. Det är dels en fin existentialistisk roman om svårigheten att vara människa, men också en roman som innehåller sociologiska och psykologiska iakttagelser. Slutligen finns här tydligt samhällskritiska ambitioner. Ett mästerverk.
Simon O. Pettersson
Germanist och frilansskribent