Det finns lärdom och inspiration att ta av efterkrigstidens mest ettrige kritiker av kulturradikalismen. Simon O. Pettersson har läst Sven Stolpe – blåsten av ett temperament. Svante Nordins högst efterlängtade biografi.
Det har länge saknats en heltäckande biografi över den svenska kulturpersonligheten Sven Stolpe (1905-1996), och vem kunde vara bättre skickad att fylla denna lucka än idéhistorikern Svante Nordin i Lund?
Nordin som bland mycket annat givit oss ett inkännande porträtt av Fredrik Böök och flera utmärkta böcker om svensk filosofihistoria. Hans nya biografi Sven Stolpe – blåsten av ett temperament (Atlantis 2014) är verkligen välkommen.
På sätt och vis kan man förstå att det har dröjt. Sven Stolpe tillhör, med sina över hundra böcker och oräkneliga antal artiklar, våra absolut mest produktiva författare. Hans företag och strävanden var så mångskiftande att det är svårt att få någon överblick. Nordin rädes, såsom van syntetiker och mycket flitig läsare, dock inte sådana uppgifter, utan han har försökt att skriva en traditionell biografi från vaggan till graven, där såväl Stolpes personliga som intellektuella liv beskrivs.
Det är en mycket angelägen uppgift, för Sven Stolpe intog en unik ställning i Sveriges kulturliv under efterkrigstiden. Som en allestädes närvarande, frän och polemisk kritiker av kulturetablissemangets kulturradikalism, försvarade han nästan ensam en front, som de flesta sedan länge övergivit.
Nordin beskriver hur Stolpe hamnade där. Hur han såsom född av en illiterat överkontrollör vid Järnvägsstyrelsen kom att intressera sig för litteraturen. Det ledde honom till litteraturstudier i Stockholm. Fredrik Böök blev idolen och han intresserade sig för dennes psykologiskt-biografiska litteratursyn, och opponerade sig häftigt mot Henrik Schück-lärjungarnas komparativt inriktade positivism.
Redan då tyckte han att Sverige var insulärt och han kom under resor i Frankrike och Tyskland på allvar att orientera sig i den stora europeiska traditionen. Särskilt den store humanisten Ernst Robert Curtius i Heidelberg blev en viktig valfrändskap.
Sven Stolpes smak var tidigt fransk, och som introduktör av fransk litteratur i Sverige har han gjort en av sina viktigaste insatser. Han uppfattades i och med sitt partitagande för den nya franska litteraturen under denna tid som en radikal röst, men faktum är att han därigenom också på visst sätt lade grunden för sin senare konservatism: genom orienteringen mot det katolska.
På ett sanatorium i Schweiz får Sven Stolpe idén till sin första roman, Döden ett väntrum (1930) – den roman som också skulle bli hans mest lästa och uppskattade (det är utan tvivel så att han blivit mer uppskattad som essäist än som romanförfattare). Stolpe hade gjort sig ett namn, och fick förtroendet av Bonniers att redigera en egen tidskrift, Fronten. Tendensen var alltjämt radikalt liberal; mot all konservatism och nationalism sattes i programförklaringen en tydlig gräns.
Det började dock efterhand uppstå sprickor i muren. Stolpe anklagades för att vara en vindflöjel, och den ännu radikalare tidskriften Spektrum avskydde honom.
Att Sven Stolpe rörde sig i kristen riktning blev tydligt efter två böcker om franska katolska författare år 1934 och år 1936. Stolpe skulle emellertid inte omedelbart omfamna katolicismen, utan när han år 1936 vågar steget och blir kristen, sker det genom Oxfordrörelsen, en högkyrklig anglikansk rörelse på modet.
Snart kan dock Sven Stolpe inte finna denna rörelse verkligt tillfredställande, utan under fördjupande av de katolska insikter han redan hade, väljer Stolpe till slut år 1947 att konvertera till katolicismen, i ett kloster i Paris som författarinnan Gunnel Vallqvist upplyst honom om.
Hela Sven Stolpes skriftställargärning under efterkrigstiden fick också en tydligt katolsk prägel. Stolpes romaner fick karaktären av katolska lärostycken, hans essäer rörde i hög grad katolska författare och med sin biografi över Jeanne d’Arc 1949 inleder han en serie biografier över katolska kvinnor (Birgitta- och Kristinabiografierna skulle få större uppmärksamhet).
Viktigare än Stolpes böcker, för allmänhetens bedömning av hans gärning, var nog emellertid hans polemiska kulturjournalistik och så småningom också TV-uppträdanden. Härigenom blev Sven Stolpe också hatad av kulturetablissemanget.
Det väsentliga därvidlag var att Stolpe, till skillnad från mer omhuldade katoliker som Gunnel Vallqvist, inte på något sätt försökte syntetisera sin katolicism med vänsterns standardåsikter. Tvärtom försökte han sin polemiska natur trogen att framhäva varje skillnad.
Också inom akademin gjorde han sig omöjlig – hans kontroversiella avhandling om vår drottning Kristina fick inte docentbetyg, utan han drog sig till slut fram som lektor i Mjölby.
Om allt detta och mycket annat berättar Svante Nordin. Om jag saknar något, så är det mer av personligt engagemang. Nordin kan understundom bli väl sval. När Sven Stolpes romaner kommer på tal refereras utförligt den samtida kritikens uppfattning, men nästan aldrig Nordins egen.
Över huvud taget hade man gärna haft en mer omfattande diskussion av vad som ännu är värdefullt hos Stolpe, vilka böcker det lönar sig att plocka fram, vad vi kan ta med oss till vår tid. Det förefaller dock redan uppenbart hur Stolpe kommer att ihågkommas: som den förhärskande kulturradikalismens mest ettrige kritiker under efterkrigstiden. Han söker sin like.