Kan man recensera ett verk av en nyss avliden person? Borde man inte, i enlighet med principen de mortuis nil nisi bene (”om de döda inget utom gott”), hålla tyst om alla brister, vilket skulle omöjligöra en riktig bedömning? Dock, D’annunzio – dekadent diktare, krigare och diktator (Norstedts 2015), erbjuds bokmarknaden nu, och därför måste man behandla det som vilket verk som helst.
Göran Häggs ämnesval är både väntat och oväntat. Hans intresse för Italien var välkänt. Han hade en bostad i Marina di Pisa i Toscana, där Gabriel d’Annunzio också bott. Han har skrivit flera böcker med italienska teman, bl.a. om Mussolini och om släkten Medici. Det oväntade består i att han valt att skriva om en i Sverige förhållandevis okänd diktare. Den store italienske skalden som framlevde sina dagar emellan år 1863 och år 1938 har bara fått enstaka beundrare i Sverige, och har aldrig varit verklig uppskattad. Kanske skall man tolka det som att Hägg med ålderns rätt vågat ta ut svängarna i högre grad, och inte bara hålla sig till de populära allfarvägarna.
Även om inte ämnet är direkt populärt förblir dock Häggs sätt att skriva fortsatt populärt. Den smått sensationella titeln sätter tonen för hela boken, som medvetet försöker vara underhållande. Det slås för säkerhets skull fast redan i baksidestexten: ”En underhållande bok.”
Det är en traditionell biografi i den meningen, att den har en linjär kronologisk struktur. D’Annunzios liv följs från uppväxten i Porcese till frånfället i fascistisk husarrest i ett grandiost författarpalats. Däremellan beskrivs bland annat hur han drog sig fram som skvaller och societetsskribent, slog igenom som författare med litteratur som chockerade publiken med sin frigjordhet, drevs i landsflykt p.g.a. ekonomiska skulder, gjorde storstilad återkomst i första världskriget och blev diktator under en kort tid i Fiume.
Det är mycket anekdotiskt skrivet. Det är medryckande och lättläst. Stilen fungerar utmärkt, kanske bättre än i någon annan Häggbok. Stort – kanske för stort – utrymme ägnas åt de många kärleksaffärerna. Hans ideologiska ställningstaganden behandlas utförligt, särskilt i sammanhang med den kortvariga ”lyrikdiktaturen” i Fiume. Häggs mission tycks vara att dödförklara myten om d’Annunzios påstådda fascism. Han menar att republiken snarare var syndikalistisk. Den politiskt korrekte Hägg uppskattar också inslaget av kvinnligt politiskt deltagande och toleransen för homosexualitet, som fanns där.
Han har t.o.m. fördragsamhet med militarismen, som han aldrig tolererat, också i mildare former, hos svenska diktare, såsom Heidenstam. Några för Hägg obligatoriska angrepp på stora svenska diktare finns tyvärr också i boken. Förutom två mindre angrepp på Oscar Levertin kommer ett horribelt och helt felaktigt generalangrepp på Heidenstam: ”Heidenstam företrädde en traditionell svensk, tyskdyrkande högernationalism och blev med tiden nazist, efter att redan tidigt ha varit arierdyrkande rasist.” För den som vill förvissa sig om det felaktiga i detta påstående rekommenderas Per I. Gedins stora biografi, där nazistryktet vederläggs utförligt.
Kommentarerna till d’Annunzios litteratur inskränker sig i huvudsak till innehållsreferat, och, vilket är mer värdefullt, egna översättningar av valda partier. Det är inte så oväntat. Det är märkligt, men litteraturvetaren Göran Häggs böcker är oftast minst intressanta för sina estetiska, rent litterära analyser. Detta gäller också här.
Trots detta är det en mycket värdefull bok. Särskilt partierna om första världskriget och om diktardiktaturen i Fiume är verkligen sällsynt intressanta och medryckande skrivna. Han introducerar här en för svensk publik närmast okänd gestalt. En verklig kulturgärning.
Simon O. Pettersson
Germanist och frilansskribent
D’annunzio – dekadent diktare, krigare och diktator (Norstedts 2015)