Den 5 december skrev DN:s chefredaktör Peter Wolodarski en ledare med rubriken ”Vad sa du, går Sverige bra? Det kan inte stämma.”

Wolodarski har en exemplarisk förmåga att aldrig ta klar ställning i känsliga frågor såvida inte hans åsikter är perfekt politiskt korrekta. Han briljerar med glasyren och strösslet men undviker själva tårtans smak och substans om det finns den minsta risk att bakverket kan betraktas som utmanande ur politisk korrekthetssynpunkt. Man kan möjligen imponeras av Wolodarskis piruetter och förmåga att balansera på slak lina men i realiteten är det fråga om feghet och anpasslighet. Vi beundrar fortfarande Ciceros vältalighet men inte hans personlighet, att ständigt vända kappan efter vinden i syfte att gynna sig själv. Nu skall vi inte hoppas att Wolodarski skall möta Ciceros oblida öde men hans tassande förtjänar att kritiseras.

Han inleder med att slå fast att; ”Mitt i flyktingkrisen noterar den svenska ekonomin mycket goda tillväxtsiffror. Det finns resurser för att hantera stora samhällsutmaningar.”

Utan att säga det rakt ut, vilket är emot Wolodarskis modus operandi, anser han tydligen att den katastrofala invandringspolitiken kan fortsätta. På så vis har han, visserligen insvept i dimma, anslutit sig till den rena vänsterflygeln i svensk politik.

Wolodarski hänvisar till att landets BNP under tredje kvartalet vuxit med 3,9 procent jämfört med motsvarande kvartal 2014. Till yttermera visso har sysselsättningen under motsvarande period vuxit med 81 000 personer. I Finland däremot har BNP sjunkit med 0,2 procent. Utan att säga det rakt ut så menar Wolodarski att Finland ju endast har tagit emot en bråkdel av det antal invandrare som Sverige tillåtet. Den outtalade, helt orimliga, slutsatsen är att stor invandring är bra för tillväxten.

Förutom Wolodarskis halvkvädna visor så har han totalt missuppfattat några nationalekonomiska förhållanden av betydelse; att skilja på den reala och den finansiella ekonomin, tidsutdräkten och den kvalitativa aspekten.

Tydligen missade Wolodarski nationalekonomin på sin bildningsresa men kanske har han ändå hört talas om John Maynard Keynes? Förr i tiden var det en dödssynd att ha underskott i en statsbudget. Budgeten skulle alltid balansera, underskott var omoraliskt.

Så kom Keynes med den omtumlande idén att i tider av låg eller negativ tillväxt och ledig kapacitet i ekonomin skulle man underbalansera statsbudgeten och på så vis pumpa ut efterfrågan eller köpkraft i systemet. Vi fick vad man kallade en aktiv stabiliseringspolitik. Underskotten skulle senare återvinnas när tiderna blev bättre men hjälp av högre skatter och/eller minskade statsutgifter.

Nu är våra statsfinanser på väg mot mycket stora underskott. Den ansvarslösa invandringspolitiken innebär att enorma summor pumpas ut i ekonomin och då självfallet, allt enligt Keynes, stimulerar den reala ekonomin. Det är bland annat därför vi kan uppvisa positiva tillväxtsiffror till skillnad från t.ex. Finland.

Två förhållanden måste dock beaktas här. För det första att underskotten i statsbudgeten nu och under lång tid framöver inte har tillkommit av överblickbara, kloka beslut som till exempel bidrag till investeringar i industrin eller byggandet av ny eller förbättrande av existerande infrastruktur, höjda försvarsanslag etc. I sådana lägen kan man med stor precision i förväg se vad den momentana statsfinansiella effekten är. När det gäller invandringspolitiken har man öppnat dammluckorna och inte haft en aning om de statsfinansiella konsekvenserna.

De underskott som nu drabbar statsfinanserna innebär att vi med säkerhet har att se fram emot höjda skatter, sannolikt redan i ”närtid” som våra politiker uttrycker sig. Skattehöjningar hämmar som vi vet tillväxten. Här har vi den ovan nämnda tidsförskjutningen som Wolodarski helt bortser ifrån. Så har vi då de kvalitativa aspekterna. Invandringspolitiken, som drivits enligt laissez faire principen, får till följd att offentliga välfärdstjänster (skola, sjukvård, pensioner mm) ”späds ut” d.v.s. blir sämre för alla de människor som genom sitt arbete bidragit till vårt välstånd.

Förutom Keynes förefaller Wolodarski ha missat en utredning nyligen (SOU 2015:95) som är en del i Långtidsutredningen. Där slås fast att invandringen, som den nu ser ut, är en belastning på de offentliga finanserna. Den viktigaste anledningen är att invandrarna har en betydligt lägre sysselsättningsgrad än pursvenskarna. Den ökade sysselsättningen som Wolodarski gör sak av har endast med invandringen att göra. Noteras bör dock att arbetslösheten bland invandrare är 22 procent att jämföra med en total arbetslöshet på 5 procent. Förutom alla andra negativa aspekter av massinvandringen har svenskarna att se fram emot inte endast högre skatter och försämrad offentlig service, utan även lägre pensioner och högre pensionsålder.

Chefredaktören för Sveriges största dagstidning borde veta bättre och dessutom sluta slingra sig som en orm kring den politiskt korrekta totempålen.

Olof Hedengren