Om man vill ta pulsen på politiken i Sverige skulle jag rekommendera en stilstudie av medelklassen, i synnerhet dess övre skikt.
Detta tongivande segment av det svenska samhället genomsyras av konsensus, följsamhet, ängslan och anpasslighet. En typisk medelklassvensk behöver passa in i ramarna och är beredd att följa normerna för att slippa ramla ur gemenskapen. Lite beroende på umgänge är det i princip acceptabelt att vara både höger och vänster, inom vissa gränser. Att vara sverigedemokrat går definitivt inte för sig, vilket innebär att medelklassens SD-väljare (de finns definitivt) är en ganska diskret skara.
Just nu håller konsensus på att förskjutas. Att medelklasspartiet Moderaterna byter fot i migrationsfrågan är förstås en game-changer, men notera att läkare, journalister och jurister under de senaste åren har sjungit migrationens lov och noggrant hållit armlängds avstånd till Riksdagens åttonde parti. Några gränser för hur stor migrationen kunde vara fanns inte och självklart skulle samhället ställa upp.
Jag är så inte imponerad av deras godhet.
Man äventyrar ju inget för egen del. Det är samhällets mindre lyckligt lottade som riskerar att marginaliseras ytterligare när chefer, statsvetare och ekonomer är på generöst humör. Det är tyvärr mycket talande att just landets socialtjänst på många håll har rasat ihop. Vad tror ni att detta innebär i praktiken?
Jag ser inte att den övre medelklassen genom sin solidaritet riskerar att behöva avstå från semesterresorna till Sydafrika och Thailand eller från sitt segregerade boende, ej heller att de skulle behöva byta till billigare vin.
Tvärtom kan rätt åsikter bidra till att man får behålla sin plats i solen. Kompetens i alla ära, men det personliga varumärket måste ju vårdas.
Anledningen till att just medelklassen är så trendkänslig är nämligen att dessa individer har mer att förlora än genomsnittet. Det handlar om status, anseende, uppdragen, karriären. Det kostar för mycket att sticka ut för de solidariska individualisterna.
Spelar detta någon roll? I allra högsta grad.
Jag hävdar att ovanstående resonemang förklarar varför SD ligger kvar runt 25 procent i opinionsundersökningarna, trots att bortemot hälften av väljarna de facto sympatiserar med partiets politik. Medelklassen har som kollektiv inte bara makten över sina egna röster i val utan dessutom makten över det offentliga samtalet. Genom språklig förmåga och känsla för vad som får och inte får uttryckas och därmed tillgång till mediala kanaler sätter man agendan och definierar gränserna.
För mig är det naturligt att Sverigedemokraterna nu vinner acceptans just bland arbetare, alltså bland folk med osäkra anställningar, vars arbeten och arbetsvillkor faktiskt ligger i vågskålen. Offentliganställda låginkomsttagare noterar ju att de tvingas arbeta hårdare och med sämre löneutveckling när kommunernas ekonomi försämras.
Bland dessa är det inte längre så tabubelagt att säga vad man tycker, men vi ska alltså inte misströsta vad gäller medelklassen. När nya vindar blåser så ska ni se att ekonomerna och adjunkterna anpassar sig. Det har skett förr.
Åsiktslandskapet är nämligen föränderligt. Det som var högsta mode på 70-talet betraktades som udda bara tio år senare. På 80-talet gick de kvarvarande socialisterna omkring med sina lädersandaler och kände sig allmänt missförstådda. Verkligheten, allmänheten – och stora delar av medelklassen – hade vänt dem ryggen.
Dagen närmar sig då det faktiskt inte är OK att sitta och kräkas på Sverigedemokraterna i fikarummet, helt enkelt eftersom mindre räddhågsna SD:are kommer att vara där och stå upp för sina åsikter, förmodligen med mycket goda argument.
Gissa vilka insikter och åsikter som just nu gör inbrytningar lite överallt, även i tongivande delar av samhället. Följsamhet och anpasslighet …
Och gissa vilket parti som tjänar på det.
Tomas Brandberg