Påståendet om att dagens invandrare till Sverige är som 1800-talets Amerikautvandrare stämmer inte på något sätt, menar insändarskribenten.
Om och om igen görs i debatten gällande att dagens invandrare från Mellanöstern och Afghanistan skulle vara jämförbara med 1800-talets utvandrare, och i synnerhet då Vilhelm Mobergs fiktiva men realistiska romanfigurer som sökte sig en ny tillvaro i Amerika. Det är en jämförelse som, lindrigt sagt, haltar.
Kolonisationen av den Nya världen gjordes av människor som önskade sig – för att nu använda sig av en kliché – ett land utan folk. Ett land utan folk där de själva, likt Karl Oskar, kunde röja terrängen, bryta upp nytt land och odla grödor. Dessa länder var för det mesta inte utan urinvånare, ett faktum som man var tvungen att på något sätt hantera. Det mest radikala tillvägagångssättet var att som de brittiska nybyggarna i Tasmanien utrota urbefolkningen – vilket faktiskt omnämns i förordet till HG Wells Världarnas krig – eller Haiti, där man visserligen behövde arbetskraft, men då i form av slavar från Afrika. Det mer vanliga alternativet till folkmord var att fördriva urinvånarna, ibland till för ändamålet utstakade reservat. Aktivt, genom vapenmakt, eller passivt genom att göra det omöjligt för urbefolkningen att livnära sig på sitt traditionella vis.
Dagens immigranter från Mellanöstern som anländer till Sverige är inte på jakt efter ett land utan folk, utan efter ett folk med ett utbyggt välfärdssamhälle, vars förmåner man strävar att ta del av. Ingenting skulle vara mer frustrerande för en nyanländ afghan eller syrier än att upptäcka att landet bortom Öresunds bräckta vatten var öde och folktomt. Hela insatsen som betalats ut till människosmugglarna skulle då vara bortkastad med mindre man kunde vända om och pröva lyckan i något välfärdssamhälle på kontinenten.
Amerikasvenskarna led fruktansvärt och många dog. Vilhelm Moberg skriver i sin ”Berättelser ur min levnad”: ”I Amerika har vårt folk flera namnlösa gravar än i något annat land utanför Sverige. Åtskilliga tusen svenskar har försvunnit i landet utan spår, de har gått under på okända platser och på okänt sätt. De skrev inte hem och berättade om sitt livs nederlag, de teg och dog. Amerikabreven som man så väl kände igen på de avlånga vita kuverten, bara upphörde en dag. Sedan återstod endast tystnaden och de anhörigas i hemlandet undran, som för evigt skulle bli en undran.”
Den enda hjälp från det amerikanska samhället som erbjuds Karl Oskar och Kristina är att de får köpa mark billigt, mark som egentligen är stulen från indianerna. Här finns inga offentliganställda tolkar, integrationsspecialister, mångfaldskonsulenter, hemspråkslärare, etableringslotsar eller någon annan yrkesgrupp i de ändlösa kadrar som i Sverige har som uppgift att hjälpa invandrare. Någon hjälplinje för oroliga föräldrar till ungdomar som gått med i våldsbejakande ”lutheristiska” terrororganisationer finner man heller inte i Mobergs böcker. Karl Oskar försökte däremot ta värvning i nordstatsarmén av tacksamhet till den union som han invandrat till, och där han fick klara sig själv bäst han kunde.
De som överlevde i det nya landet lyckades till sist bli rikare än vad vi svenskar hemma i Sverige är. De (återigen Moberg) ”odlade upp en åkerareal, som är mer vidsträckt än hela Sveriges samlade åkerjord i dag. Här skapade de åt sig ett nytt hemland, större än deras gamla.”
Att upprepa denna oerhörda prestation är idag omöjligt. Det finns inte längre något nybyggarland på denna planet. Obebodda eller glest befolkade områden präglas som regel av mycket kärva klimat, och någon jordlott som inte redan har en juridisk ägare lär vara svår att uppbringa.
Utvandrarseriens huvudpersoner, Karl Oskar och Kristina utvandrar på grund av fattigdom i hopp om att få en bättre tillvaro i det nya landet. För inte så länge sedan ansågs det främlingsfientligt att påstå att de som söker asyl i Sverige inte är flyktingar utan ekonomiska migranter. Man hör dock allt oftare om hur invandrare är tvungna att fly sitt hemlands misär, och det är just det som Karl Oskar och Kristina gör!
Det skall dock tilläggas att många utvandrare – både i Mobergs romanserie och i verkligheten – faktiskt flydde undan ett religiöst förtryck då konventikelplakatet förbjöd religiösa möten i hemmen. Det bör nog tillskrivas Wilhelm Moberg att han uppmärksammade detta mer eller mindre bortglömda faktum, att Sverige präglades av ett religiöst förtryck med rötter långt tillbaka i stormaktstiden och som inte utmanades ens av 1766 års tryckfrihetsförordning, men som successivt började avta under 1800-talets andra hälft. Villkorslöst utträde ur Svenska kyrkan blev möjligt först 1952.
Invandringen till USA är idag hårt kontrollerad. Den som idag skulle komma på tanken att gå runt i USA och säga att det är rasistiskt att inte släppa in vem som helst i landet skulle bli utskrattad. Det är endast i Sverige som sådant resulterar i applåder, massmedialt bifall och karriärmässiga fördelar.
Kjell Håkansson