Nästan varje sommar under min uppväxt tillbringade jag i norra Jämtland i ett litet samhälle som heter Ulriksfors. Att på egen hand uppleva världen, att praktiskt erfara saker ger mig kunskap som inte kan jämföras med de spår teorier lämnar i mitt minne. Praktisk erfarenhet kan göra det lättare att förstå politiken som i annat fall kan vara abstrakt eller luddig.

I Ulriksfors fick jag erfarenheter som ger mig redskap att analysera politiken. Jag minns hur jag och mina bröder ungefär 1970 lekte på ett ånglok från sekelskiftet 1900. En äldre man kommer gående mot oss och vi blir rädda, eftersom vi uppehöll oss på banvallen utan att ha frågat någon. Han vill oss emellertid inget ont. Han berättar om sitt yrkesliv som lokförare, hur loket fungerar. Han har som generationer före honom bidragit till ett Sverige som vid denna tid är stabilt och relativt tryggt. Det visar sig att han känner min morfar och hans far, som är stins och arbetar inom järnvägen under samma tid som honom i det lilla samhället. Den blicken, som han i denna veva ger oss, signalerar igenkänning och kontinuitet mellan generationer. Han gör stort intryck på oss pojkar.

Vid ett annat tillfälle åker jag med min morbror för att ta upp lite mandelpotatis ur hans odling som låg några kilometer från Ulriksfors i ett samhälle som heter Risselås. Efter en tids cykelfärd stannar vi vid ett hus. Vi går in i två rum, en hall och ett stort rum med en eldstad. Jag får veta att min mamma och hennes syskon växte upp i huset utan vattenklosett, kök, el, spis och andra bekvämligheter. Det är rått och fuktigt och min morbror erinrar sig att vattnet i hinken vid eldstaden på morgonen har en tunn ishinna. Varje natt ligger de i samma säng för att hålla värmen. Detta är boende i en svensk glesbygd för mindre än hundra år sedan.

Det svenska välståndet kom inte från himlen. Det tog lång tid att bygga upp och grundades genom stora uppoffringar i flera generationer. Den som tror att välståndet kom till utan hårt arbete är världsfrånvänd. Ingen i verkligheten förankrad person skulle drömma om att människor som saknar försäkring ändå ska få rätt till ersättning ur den. Vid förra sekelskiftet då få rättigheter överhuvudtaget existerar försöker en rad organisationer skapa sjuk- och begravningskassor. Problemet är emellertid att endast de som behöver ersättning ur kassorna börjar betala in pengar i systemet. Snart går flera kassor i konkurs, eftersom uttagen översteg inbetalningarna. Människor har vid denna tid för små marginaler för att ha råd att vara med och väljer att stå utanför om man kan.

Efter andra världskriget är tiden mogen att skapa ett stabilt sjukförsäkringssystem. Staten tvingar alla att ansluta sig och full sysselsättning garanterar ett minimalt utnyttjande. Faktum är att alla ersättningssystem alltid måste vara underutnyttjade och de kräver ett stort flöde av pengar in i systemet. Dessutom krävs en positiv ekonomisk utveckling och en ömsesidig tillit mellan människor inom landet. Så fort människor som betalar in i systemet upplever att det utnyttjas urholkas viljan att betala till det.

När den tidigare socialministern Ulf Kristensson åkte runt och varnade för att pensionsåtaganden kräver att alla arbetar längre och mer skorrar hans uppmaning falskt mot bakgrund av den växande strömmen människor som inte arbetar för de pengar de får och när arbetsuppgifter uppfinns med skattemedel för att statistiken ska se bättre ut. När Moderaterna vädjade till väljarna att ”öppnade sina hjärtan” blev det för mycket för många och misstankar om en försåtlig baktanke restes, att skicka en chock in i bidragssystemen för att underminera stödet till de svaga och utsatta. För de som läser Svenska Dagbladets ledarsida är argumentationen tydligt. Bidrag passiviserar, men jag kan berätta att Sverige har ett utvecklat trygghetssystem år 1970 när jag växte upp. Bidragen överutnyttjades inte. Moderaterna ser det som ett egenvärde att montera ned allt vad välfärdssamhälle heter, medan en nationell politik måste prioritera att ge rättigheter åt de som förtjänat det genom hårt arbete i generationer, att inte undergräva tilliten mellan människor genom en ansvarslös migrationspolitik.

Det finns röster inom borgerligheten som andas en omprövning och jag ser fram mot en fortsättning i den riktningen. Flera röster har hörts i debatt och politik. Rickard Schwarz på Dagens Nyheter (DN), Anna Dahlberg på Expressen, Per Gudmundson och Ivar Arpi på Svenska Dagbladet och inte minst Alice Teodorescu på Göteborgsposten.

I en intervju i DN (28/11) är Teodorescu sällsynt uppriktig när hon frankt deklarerar att fri invandring är en utopi, en hägring i en värld med gigantiska sociala och ekonomiska klyftor. Därefter levererar hon ett inom borgerligheten helt nytt budskap: ”Fri rörlighet är inte detsamma som att man har rätt att bli försörjd”.

Det är inte svårt att instämma i Teodorescus budskap, men är hon beredd att lämna konkreta förslag på hur ett nytt välfärdssamhälle ska se ut som bygger på principen att plikt ger rätt. Är hon redo att diskutera en socialpolitik för en ny tid och då inte trolla bort de mödor våra förfäder fått utstå? Är rättvisa för Teodorescu att de neddragningar i välfärden som (tyvärr) kommer att öka ska fortsätta drabba alla som bor i Sverige lika? Svaren på dessa frågor lär vi få vänta på, eftersom det är minerad mark för alla som länge varit försvurna åt massinvandringens saliggörande effekter. Perspektivet i Teodorescus resonemang är typiskt för den etablerade pressen. Ingen får i grunden ifrågasätta det mångkulturella projektet, massinvandringen i sig.

Mina somrar i Ulriksfors lärde mig mycket om Sverige, de jag mötte där hade genom hårt arbete och stora uppoffringar gjort sig förtjänta av denna plats på jorden, en liten plats, men ack så viktig, deras hembygd, vår nation. Välfärdens kärna spårar jag till blicken hos den gamle mannen i den lilla byn i norra Jämtland, en svensk som tog ansvar och levde som han lärde.

Uffe Hansen