Jag har ännu inte läst en bok om arbetarrörelsens uppgång och fall, även om uppgången är väl genomgången. Jag har emellertid tagit del av debatter om den kris inom socialdemokratin som många bevittnar, varvid förklaringar om social- och ekonomisk nedrustning, om ökad ojämlikhet och bristande solidaritet dominerar. De flesta ser inte skogen för alla träden, de har inte fel i sak, men de väljer vad de vill se och glömmer sveket mot den svenska arbetaren genom en nationell masochism utan motstycke i världshistorien.
Arbetarrörelsen har under de senaste decennierna förvandlats till oigenkännlighet. I min barndomsstad Oxelösund mötte jag en arbetarrörelse som min far uppskattade och som han försvarade. Med ett långt yrkesliv inom svensk industri hyste han, som många andra arbetare, respekt och sympati för en nationellt förankrad socialdemokrati som efter bästa förmåga tillvaratog hans intressen. På första maj tog han oss pojkar till demonstrationer för arbetarnas rätt och rättigheter. Han tog på sig finkläder för att visa att det var högtid, en viktig dag, som manifesterade en vilja att inte underordna sig de krafter som ville hålla honom nere, men detta var fyrtio år sedan. Sveken har därefter duggat tätt.
Redan när socialdemokratin 1920 tog makten avvecklades den stora planen att omvandla samhällets hela produktion från privat till offentligt ägande. Löftet att makten över företagen skulle ligga hos hela folket och inte ligga i ett fåtals händer var arbetarrörelsen grandiosa dröm och den begravdes i en utredning. Frågan om vem som ska äga produktionen och ta del av vinsterna kom visserligen delvis tillbaka när löntagarfonder skulle utjämna maktobalansen i det svenska samhället, men även detta fick ge vika och lämna plats för en ökad liberalisering. Ingen utanför extremvänstern katakomber sörjer detta. Att drömmen om ett alternativ till den nuvarande ekonomiska ordning gått i graven är en stor motgång, men inte lika stor som sveket mot det svenska folkhemmet.
Istället för statligt ägande av produktionen introducerade socialdemokratin det nationella folkhemmet där ägandet över produktionen i stort skulle förbli privat, men med ett stort statligt och kommunalt ägande av våra naturtillgångar, skog, gruvor och energiförsörjning, och våra välfärdstjänster. Genom höga inkomstskatter kunde en omfördelning utan motstycke i världen ske och ett relativt tryggt samhälle för svenska folket skapas. Men socialdemokratin kunde inte nöja sig med att skapa ett bra samhälle för svenskarna. Snart vände sig socialdemokratin till hela världen. Den skulle lyftas av Sverige. Så länge hjälp till självhjälp i närområdet gällde var förändringen inte ett hot mot hela det svenska samhället. Sverige kunde under denna period alltid utan större svårigheter krypa ur ett åtagande om det blivit övermäktigt, om det riskerade stabiliteten och tryggheten inom vårt fosterland. Resan bort från svenska folket inleddes emellertid redan på 1960-talet och tog fart kommande decennier.
Så länge arbetarrörelsen var nationell kunde den försvara svenska arbetares intressen. I en globaliserad värld är de alltmer maktlösa. De har på egen hand bejakat de krafter som undergräver arbetarnas ställning och trygghet. Sedan 1970-talet har arbetskraftsutbudet ökat som en direkt följd av deras politik. Genom att döpa om arbetskraftsimport till flyktinginvandring fortsätter konkurrensen om jobben att hårdna. Människor från hela världen ser en möjlighet att förbättra sina livsvillkor genom att begära flyktingstatus och få stanna i Sverige. Att de som beviljas asyl har samma rätt och rättigheter som den inhemska befolkningen är en orättvisa som endast en person som förlorat kontakten med sina sinnen och sitt minne kan blunda för. Vad jag tycker om att de i själva verket har fler rättigheter genom riktade stödinsatser undviker jag att här kommentera. Med denna radikala kursändring har svenska folket ställts mot en vägg – om svårigheter drabbar oss blir det svårt att ta sig ur krisen utan betydande motgångar, splittring och konflikter.
Den extrema migrationspolitiken leder till en avveckling av den generella välfärdspolitiken, eftersom pengarna inte finns för att täcka utgifterna. Det var genom att inkludera alla i ett relativt homogent samhälle som de höga skatterna kunde vinna gehör hos en majoritet av väljarna. Det var när alla visste att staten var välskött, när människor litade på varandra, att alla efter sin förmåga gjorde rätt för sig som staten kunde omfördela folkets inkomster utan massivt motstånd. Att ge människor från hela världen rätt till svenska folkets tillgångar har medfört en spiral nedåt i välfärd och välstånd. Neddragningar i sociala förmåner och fått svenska folket att undra var det en gång i tiden rika landets resurser försvinner.
När arbetarrörelsen genom manipulationer tvingade in Sverige i ett av liberalism genomsyrat EU tog de ytterligare steg bort från en solidaritet med den svenska arbetaren. Den svenska arbetsmarknaden fick ett ökat utbud av människor som var villiga att arbeta med betydligt sämre villkor och lägre lön än svenska arbetare. Fromma förhoppningar om att den utländska arbetskraften skulle följa svenska kollektivavtal har förblivit drömmar. I globaliseringens fotspår har de otrygga anställningarna ökat.
Det är inte konstigt att t.ex. svenska byggnads- eller transportarbetare längtar efter den tid då den svenska nationalstaten blomstrade och då våra gränser inte stod vidöppna. Fler och fler känner sig övergivna av arbetarrörelsen som i sin iver att finnas till för världens förment förtryckta och nödställda glömt sitt eget folk. Jag längtar efter den dag då svenska arbetare kan ta på sig högtidskläderna och fira sin dag med stolthet utan att behöva höra sina ledare bedyra sin lojalitet mot övriga världen och kräva nya offer av de som byggt Sverige till de som kräver att de ska maka på sig. För mig kan ingen nationell rörelse med värdighet förhålla sig neutral när svenska arbetares intressen förtrampas av en politisk elit som är mer lojal mot sina universalistiska principer än det egna folkets rätt och rättigheter.
Uffe Hansen