Kvaliteten på den svenska regeringen i allmänhet kan med rätta ifrågasättas. Kunskaps- och bildningsnivån är generellt sett låg. Få ministrar kan ta en diskussion eller utfrågning på ett elegant och värdigt sätt. Man svarar inte på frågor utan pratar om något helt annat än vad frågan gällde, upprepar inövade mantran, uttalar sig i frågor som man inte behärskar och där staben gett ministrarna fusklappar som mekaniskt återges utan tyngd och eget tänkande.
Hela vår offentliga scen är genomsyrad av en beröringsskräck med allt vad islam anbelangar. Kunskapen om religion i allmänhet och islam i synnerhet är låg eller obefintlig, fördomarna och naiviteten är uppseendeväckande och politiseringen total.
Socialdemokraterna och den övriga vänstern omfamnar islam och muslimer och gör allt man kan för att framställa muslimerna och deras organisationer i en god dager. Vår utrikesminister Wallström har gått så långt att islamistisk terror enligt henne egentligen är Israels fel.
Ett par öst- och centraleuropeiska länder erkände Palestina innan de blev EU-medlemmar men Sverige har som enda innevarande EU-medlem godkänt Palestina som stat, och detta mot bättre vetande. Folkrätten säger att vad som konstituerar en stat är; suverän kontroll över ett definierat territorium (1), en befolkning (2) och en fungerande regering eller statsmakt (3). Det finns inget oomtvistat palestinskt territorium, det finns ett palestinskt folk men det finns ingen oomtvistad suverän statsmakt. Terrororganisationen Hamas styr helt i Gaza och har även stort inflytande över den palestinska ledningen. Hamas anser att Israel inte har någon rätt att existera och att landet skall jämnas med marken. Genom att agera oprofessionellt i denna ”statsfråga” har Sveriges regering vunnit palestinskt och muslimskt gillande på bekostnad av minskad trovärdighet i det internationella samfundet i stort och då framför allt bland Västvärldens demokratier. Hur skall vi kunna spela någon betydelsefull roll i arbetet med att till sist finna en lösning på konflikten mellan Israel och Palestina?
Efter terrordådet i Paris hade den svenska regeringen med utrikesminister Wallström i spetsen det utomordentliga dåliga omdömet påstå att Israel genom sin utrikespolitik hade ett delansvar för de utförda terrordåden!
När så Wallström i riksdagen skall kommentera höstens alla helt oprovocerade palestinska knivöverfall mot främst civila, helt oskyldiga, israeler beklagar hon naturligtvis pliktskyldigast. Men sedan kommer den obligatoriska ”brasklappen” – vilkens syfte är att tona ned islams roll och framhäva Israels ”ondska”- där utrikesministern helt utanför kontexten börjar tala om utomrättsliga avrättningar. I en intervju i Agenda säger Margot Wallström att hon inte känner till några aktuella israeliska summariska avrättningar. Vad hade då sådana avrättningar med denna sak att göra? Alla som kan höra och tänka sammanhållet förknippar vad Wallström sa med Israel. Någon annan tolkning är inte möjlig. Och ändå sätter dementimantrat fart och även Löfven stövlar in i lervällingen och talar mot bättre vetande.
Terrororganisationen Hamas styr i Gaza och har även inflytande på det palestinska ledarskapet. Enligt Amnesty International begick Hamas 2014 mycket grova övergrepp mot palestinier som anklagades för samarbete med Israel. Många torterades och minst 23 personer blev summariskt avrättade. Inte ett ljud om detta från Margot Wallström om hon nu ändå tog upp summariska avrättningar.
Beröringsskräcken med islam sträcker sig även till andra delar av det politiskt korrekta Sverige. Författaren Magnus Norell har skrivit boken ”Kalifatets återkomst”. Ett försök att förklara den ideologiska och teologiska grunden till terrororganisationen Islamiska Staten (IS). Inget svenskt förlag vågade ge ut boken. Och detta trots att boken och ämnet är minst sagt högaktuellt. Alla är rädda för att bli stigmatiserade som islamofober.
I ett debattprogram i teve nyligen om lagstiftning mot deltagande i eller på annat sätt stöttande av jihad etc. vägrar ordföranden för Sveriges Unga Muslimer, Rashid Musa, att fördöma IS utan jämför i stället terrororganisationen med Israels ordinarie armé. Och där sitter Mona Sahlin och höjer inte ett finger. Sveriges Unga Muslimer är endast en av många ytterst obskyra, destruktiva och förljugna muslimska organisationer som den svenska staten lämnar generösa bidrag till. Är det röstfiske, dumhet, naivitet eller rädsla som förklarar dårskapen?
Att vara utrikesminister ställer krav på diplomatisk förmåga, något som helt tycks saknas hos Wallström. En god diplomat skall kunna be någon dra åt helvete och vederbörande ser fram emot resan. Wallström är endast plump. Hon säger att judarna kampanjar mot och medvetet missförstår henne. Ganska allvarliga anklagelser i den diplomatiska världen.
Som om det inte var nog illa som det var klev så klumpedunsen Löfven in och skulle utreda huruvida de palestinska knivdåden kunde betraktas som terrordåd eller inte. Det är ingen som är intresserad av att höra vad han tycker i en sådan juridisk fråga. Och när nu relationen till Israel redan är så infekterad hade det varit klädsamt om han haft vett att hålla käften. Ingen annan svensk politiker har i dagsläget så långt mellan vad vederbörande säger och vad vederbörande faktisk gör eller åstadkommer.
Om vi slutligen skall dra en liten parallell för vad den nu kan vara värd. När svenskar under de senaste åren uttryckt kritik mot den massinvandringspolitik som förts har de avfärdats som rasister, fascister eller i lindrigaste fall utlänningsfientliga. På det sätt Sveriges regering under senare tid behandlat Israel och judarna kan vi med större relevans än i exemplet ovan kalla Sveriges regering för antisemitisk!
Det är en tragedi och ynkedom att Sverige inte stöttar den israeliska staten helhjärtat. Israel är den enda demokratin i Mellanöstern. Allt ifrån den israeliska statens bildande 1948 har landet tvingats vara på krigsfot för att försvara sig mot utrotning, en ständigt existentiellt hot, ett Damoklessvärd, har hängt över staten Israel sedan dess. Att under sådana extrema förhållanden bevara sin demokrati och dessutom förse världen med nya avancerade produkter, uppfinningar och exceptionella begåvningar inom många områden är en heroisk prestation som vi borde hylla. Arabvärlden och den övriga muslimska världen har däremot inte varit någon förebild i modern tid. I stället har många av dess folk hållits nere av fattigdom, krig och terror.
Israel och judarna har bemästrat oerhörda svårigheter genom sin religion och nationella självkänsla. Allt detta har Sverige kastat över bord och därmed har vi förvekligats. Sverige och dess politiska ledarskap är inget att vara stolt över, tyvärr.
Olof Hedengren