Flicka vill bli pojke. Pojke vill bli flicka. Viljan att byta kön ökar – och kryper allt längre ner i åldrarna. Varje år söker 80 brittiska lågstadiebarn – en del bara fyra år – hjälp i hopp om ett möjligt könsbyte. Och när en tar steget, följer fler efter.

Den som bara är åtta år är för ung för mycket: för att köra bil, för att rösta, för att gifta sig – bara för att ta några exempel. Däremot inte för att påbörja ett könsbyte. I alla fall inte Storbritannien.
− Till oss kommer familjer med femåringar, sexåringar, sjuåringar – så åtta är inte speciellt tidigt, säger Susie Green till The Telegraph.

Hon är ordförande för Mermaids, en organisation som grundades 1995 och som ger stöd till familjer med barn – tonåringar eller yngre – som har, som det heter, ”gender identity issues” – problem med könsidentiteten.
Enligt henne är det bland brittiska barn stor efterfrågan på att byta kön – till och med bland mycket små barn, några bara fyra år. Varje år söker 80-talet barn i lågstadieåldrarna hjälp för att kanske byta kön och enligt en källa till tidningen finns det också tecken som tyder på detta sker efter att klasskamrater har uppmuntrat dem.
Det verkar också som om önskan att byta kön kan vara ”smittsam”. Susie Green berättar nämligen att man i vissa skolor har märkt en ”klustereffekt” – det vill säga, att när ett barn har tagit steget, följer flera barn efter och vill göra det samma.

Hela frågan om små barn och könsbyte har aktualiserats efter att det blev känt att en lågstadieskola i nordvästra England har hamnat i ett slags dödläge efter att man vägrat ställa upp på en åttaårig flickas begäran att bli behandlad som en pojke. De låsta positionerna har lett till att Mermaids har fått rycka in, men det tycks vara en svår nöt att knäcka.
− Vi arbetar med dem och vi försöker lösa frågan, men skolan är mycket motvillig, säger Susie Green, som helt och hållet ställer sig bakom åttaåringens föräldrars önskemål.

Att skolor ställer sig på bakbenen när det gäller barn könsbyte är numera så vanligt att Susie Green inte håller det för otroligt att frågan inom en inte allt för avlägsen framtid kommer att bli ett fall för juridiken.
Själv har hon en numera vuxen dotter, Jackie, som föddes som pojke men som redan i fyraårsåldern började prata om sig själv som född i fel kön, och Susie Green hävdar att en åttaåring nu för tiden inte ses som speciellt ung för att påbörja ett könsbyte.

Till Mermaids kommer föräldrar till barn som inte är äldre än fyra år som har påbörjat sin förvandling till det motsatta könet, och enligt Susie Green är förklaringen att dagens föräldrar nu ”vet mer” och att de är ”mer medvetna om de har ett barn som kämpar och lider”.
− Man behöver nödvändigtvis inte göra någonting såvida det inte orsakar problem, men de här barnen är så mycket lyckligare nu när de har fått hjälp med at leva i det kön de identifierar sig med. Vi har föräldrar som återkopplar till oss och säger att deras barn är så mycket gladare nu, att de går i skolan och har fått vänner, säger hon.

Varje år kommer numera cirka 80 lågstadiebarn till Mermaids och bara i år har 200 familjer anslutit sig till föräldragruppen. Enligt Susie Green är majoriteten, eller 60 procent, tonårsfamiljer medan övriga är småbarnsfamiljer.
− Detta är mycket vanligare än folk tror, säger hon och tillägger att åtminstone hälften av de skolor organisationen kommer i kontakt med samarbetar och vill lära sig mer om könsbyte, inte minst därför att det skrivs mycket i media.
Hon vet också att berätta att hon har sett bevis på att barn som vill leva i ett annat kön faktiskt också inspirerar andra att ”följa John”.
− Vi ser att när unga människor ”kommer ut” och byter kön i en skola är det något som sparkar igång också andra ungar, säger hon.

Mermaids uppskattar att en procent av den brittiska befolkningen är transpersoner – på ett eller annat sätt – och enligt Susie Green är det ett problem att så många skolor – kanske uppemot 50 procent – inte vet något om könsbyte och som heller inte vill hjälpa ett barn som har problem med könsidentiteten – och då får Mermaids rycka in.
− Vi får ofta ingripa för att hjälpa föräldrarna, för att tala med skolorna och lära dem. För de flesta skolor vet ingenting om detta, säger Susie Green.