Diskussionen om en svensk litteraturkanon har blossat upp emellanåt. Särskilt stor omfattning fick denna diskussion år 2006, när den folkpartistiske riksdagsledamoten Cecilia Wikström lade en riksdagsmotion om saken. Hon framhävde i sin motionstext litteraturens betydelse för förtrogenhet med det svenska språket och den svenska kulturen. Hon gjorde en historisk koppling, i det att hon i motionen påstod att det fanns en svensk litterär kanon fram till 60-talet. Detta är korrekt, såtillvida att det fanns vissa texter och författare som ansågs som självklar läsning i skolan. Dock gjordes inga hänvisningar av henne, eller i den övriga debatten, till mer explicita försök till litterär kanonbildning. Det mest ambitiösa försöket var utan vidare jätteantologin Sveriges National-litteratur (första uppl. i 26 band 1907-1912), vars tillkomsthistoria ingående skildrats i Per Rydéns utomordentliga bok Sveriges National-litteratur är inte bara historia (2012).
Initiativtagare till projektet var Karl Otto Bonnier, som tog över Bonniers efter sin far Albert Bonnier vid dennes död år 1900. Karl Ottos tid som förlagschef präglades av expansion, och man köpte upp ett stort antal andra förlag. Den präglades också av ett stort intresse för den nya litteraturen, särskilt Strindberg, vilken man försökte hålla under armarna, trots hans ofta kontroversiella ställning i den svenska offentligheten. Tanken på en svensk nationallitteratur väcktes i en österrikisk källare, då han såg en tysk motsvarighet, Bibliothek der deutschen Nationalliteratur des 18. und 19. Jahrhunderts, som i 37 band behandlade de största författarna under sjutton- och artonhundratalen. Det var en dröm i upplysningens stil, som påminner om de stora encyklopedierna eller Linnés kartläggning av Sveriges flora och fauna.
Denna storstilta ungdomsdröm kunde förverkligas, då han själv övertagit förlaget, och dessutom genom förlagsförvärv inhämtat de flesta av rättigheterna till texterna. Uppdraget att redigera verket gavs till författaren, kritikern och litteraturhistorikern Oscar Levertin år 1906. Det var ett naturligt val. Levertin hade gynnats av Bonnier i sin författarkarriär, men också i sin akademiska karriär, då Karl Otto personligen donerat pengar till den professur i Stockholm som han uppbar från år 1899. Levertin avled dock samma år som han fick uppdraget, och även om det senare skulle hävdas i förstaupplagan av Sveriges National-litteratur att Levertin planlade verket, så var det knappast riktigt. Levertin hann inte göra så mycket före frånfället, utan uppdraget fick utföras av andra.
Till huvudredaktörer utsågs i stället Henrik Schück och Ruben G:son Berg. Valet av Schück var inte så märkligt. Han var allmänt erkänd som sin tids störste litteraturhistoriker, ja, i någon mån som den som grundlagt litteraturhistorien som egen vetenskaplig disciplin och skilt den från estetiken. Schück hade förvisso inte samma rykte som kritiker som Levertin, men som hans inledningar i verket visar hade han inget problem att fälla litterära värdeomdömen. Berg var ett mindre självklart val, men fick sannolikt dela redaktörskapet på grund av sin orientering mot nyare litteratur, vilket var ovanligt bland litteraturhistoriker under denna tid. Till dessa två kom en hel skara underredaktörer, där fanns allt ifrån självklara storheter som Fredrik Böök, som senare skulle ge ut en andraupplaga på egen hand, till den originelle Fredrik Vetterlund, ”den siste romantikern” kallad.
Verket täcker åren 1500-1900. Schück förklarade i inledningen till det första verket att det förvisso fanns litteratur tidigare än så, men att den inte försvarade sin plats här. Balladerna finns bara i sena uppteckningar. Andra texter från medeltiden var i strikt mening inte skönlitterära eller allt för beroende av utländska förlagor för att gälla för självständiga skapelser. Av reformationstidens skalder dög bara Lars Wivallius, som blev den första poeten i urvalet. Av prosaisterna blev den förste reformatorn och bibelöversättaren Olaus Petri som Schück kallar ”den måhända störste [prosaist] som vårt land har ägt, om vi ta hänsyn till språkbehandlingen närmast före och efter hans tid.”
Sedan går verket fram till redaktörernas egen tid. Det är en ”framtung” samling. De flesta delarna behandlar 1800-talet, särskilt 90-talisterna, t.ex. Oscar Levertin, Verner von Heidenstam, Per Hallström och Erik Axel Karlfeldt. De senare får också de främsta lovorden i inledningarna. Redaktörerna tycks entydigt föredra ”de nya” framför ”de gamle”. Kanske är det inte så märkligt, då den svenska litteraturen mognade sent, men sannolikt speglar det också en självöverskattning som är naturlig för alla tider (att leva sig in i ett avlägset förflutet är långt svårare). Vidare är den finlandsvenska litteraturen rikt företrädd i två volymer, en för Runeberg och en för de övriga.
I alla dylika projekt kan man diskutera om urvalet är det bästa. För varje författare som väljs har desto flera valts bort. Dock förblir de 26 volymerna – i andra upplagan 30 – det mest ambitiösa kanonförsöket som gjorts på svenska. Också för dagens svenskar är det därför den bästa introduktionen till svensk litteratur som finns. Det skulle självklart behövas något liknande för senare tider, för den litteratur som skrivits det senaste seklet. Trots understundom uppblossande kanondiskussioner verkar detta dock inte inträffa. Man måste fråga sig varför, och vad det säger om vår tid.
Simon O. Pettersson
Germanist och frilansskribent