Är nationstanken så negativ som man ibland säger? Borde vi till och med undvika att se oss som medlemmar i en nation, om vårt medlemskap där kan utgöra ett hinder och inte ett villkor för vår självkänsla och lycka?

Den som verkligen svarar ”ja” på frågorna bör betänka några saker. Den gång dagens länder blev till var omständigheterna inbördes mycket olika. Att se dagens nationer som entydigt skapade av en ”nationalism” med bestämda och entydigt negativa drag är fel. Det gäller inte minst ett Sverige vars steg mot dagens samhälle togs på saklig grund och vi knappast har upplevt någon nationell, gruppöverskridande väckelse. Ser vi till dagens nationer inklusive vår egen skapades de ofta genom en mer eller mindre snabb och genomgripande modernisering, alltså en process där en rad nya institutioner uppkom som därefter har bestått: man gjorde språket enhetligt och skapade ett delat perspektiv med historisk relief, samtidigt som skolor, folkbildning och museer skapades och en rad litterära, konstnärliga och musikaliska verk fick påminna om det gemensamma arvet. Till detta kom att nya vägar och samfärdsmedel geografiskt förde nationen samman. Även om processen ledde till ganska liknande resultat förlöpte den ganska olika i de olika länderna.

Att allt som nu kallas nationellt uppvaknande eller nationell mobilisering skulle ha varit negativt och hämmat det modernas framväxt kan väl bara ett fåtal tro? Kanske är det snarast tvärtom.

Samtidigt vet vi, givetvis, att starka konflikter har utspelats med nationen som tema. Dessa konflikter tycks ofta följa nollsummespelets logik, där den ene sägs förlora vad den andre vinner. Är då allt nationellt ändå så negativt – eller behöver vi snarare påminna oss hur man tidigare skilt mellan det slags nationell filosofi som berett väg för mänsklig utveckling, å ena sidan, och idéer som låst in nationen i utvecklingsfientliga tänkesätt, å den andra?

Så snart den ena gruppens krav på utrymme inte tycks kunna förenas med den andras så kan destruktiva konflikter uppkomma som efterhand blir nästan omöjliga att bilägga. Det handlar i det fallet om land och jord, om en viss grupps rätt att styra andra, om rätten till omstridda områden, om överhöghet kontra underordning, och om respektive grupps rätt till fri åsikts- och trosutövning. När sådana konflikter blossar upp blir gamla oförrätter svåra att glömma. Snillrika diplomater och ”höga representanter” må även i vår tid anstränga sig hur hårt som helst, konflikten är så fast förankrad i människors sinnen att ingenting hjälper. Att tillgripa hot om våld och vapenmakt ligger då snubblande nära för de underlägsna. Även i så kallad närtid har ju länder som Irland eller regioner som Balkan fläckats av oförsonliga nationskämpars blod.

Vid sidan om den destruktiva nationskänslan finns det dock och bevisligen en god, försonlig sådan. Den kan givetvis lättare växa där inte tävlan om land eller mark primärt styr agerandet.

Sådana goda exempel finner vi i nyare tid bland de nordiska länderna. Visst skedde en del gränsjusteringar i Sverige vid 1800-talets början, men i det väsentliga hade vårt land då fått bestämda gränser. I Norge fanns det från den tiden olika åsikter om unionen med Sverige, men det kom nära en konflikt först när Norge gick sin egen väg kort efter år 1900. I Finland låg gränsen efter den ryska erövringen fast under 1800-talet varför de nationella strävandena till stor del kunde frikopplas från territoriella frågor. Finlands nationella strävanden tog sig så småningom (kring år 1900) uttryck i en vilja att bilda ett eget land, men under större delen av 1800-talet nöjde man sig med att inom tsardömet arbeta för en modernisering. Man arbetade mot fördjupad självkännedom och delade tänkesätt genom utbildning, språkutveckling och liknande.

Här tar jag för enkelhets skull just Finland som exempel, detta i full vetskap om att mycket som skedde detta land också har likheter med de övriga nordiska länderna på 1800-talet.

Som en typisk ny fosterlandsvän i Finland kan man peka på den österbottniske folkbildaren och journalisten Anders Svedberg som var aktiv i andra delen av 1800-talet. Svedberg vars profil har tecknats av historikern Henrik Meinander (se hans essä i Den nödvändiga grannen, 2001) var från Munsala i Österbotten, men knöt band till kända pionjärer på andra håll i den finlandssvenska nationella rörelsen – bland andra Uno Cygnaeus och Zacharias Topelius. Han satt också med i en skolkommitté. Uppenbart är att det nationella engagemanget för Svedbergs del också innebar en vidgning av hans egna perspektiv. Han tog del av olika medvetandegörande strävanden, i möten där synen på religion, medborgarskapets gränser och personlighetens roll prövades och där en vidare form av samverkan än i äldre tiders gårdar och byar växte fram. Från en åsikt att skolorna främst borde förmedla mer lokalt stoff inklusive kristendom kom han att förespråka en innehållsligt bredare, medborgerligt nationell undervisning.

Svedbergs Finland var givetvis ingen ödemark. Där fanns som vi vet gamla lagar och myndigheter, en tidig evangelisk kyrka, ett universitet och på Svedbergs tid en låt vara rätt blygsam press. I Storfurstendömet Finland skedde även en liknande tillväxt av medborgarsammanslutningar som i Sverige vid samma tid. Den ryska överheten sökte klokt nog knappast hindra detta. Svedbergs insatser skedde delvis inom dessa äldre fora, men han bidrog också själv till dem genom att starta folkbildande tidskrifter och en skola. För att kunna agera i riksdagen köpte han sig även en gård.

Svedberg drev som politiker bland annat liberala frågor som lika arvsrätt för kvinnor och män. Han var dock i övrigt knappast politiskt radikal. Han trodde på utbildning och framsteg genom egen flit. När stämningarna i hans hemtrakter blev mer kritiska mot det svenskspråkiga partiet SFP och även angrep regeringen i Helsingfors kunde han inte instämma. Och då delar av den finska nationella opinionen skärpte tonen (inte minst genom nya språkkrav) oroades han både som svenskspråkig och bildningsvän. De nationella kraven fick inte bli oresonliga eller omstörtande. Finlands bägge riksspråk tillhörde landets tradition menade han och svenskan fick därför inte sättas på undantag. Uppenbarligen var Svedberg inte fientlig mot de finskspråkiga utan samarbetade väl med dem, bland annat under tiden som riksdagsledamot.

En del av den radikala opinionen i Österbotten har förklarats med en befolkningsökning som tidvis ökade fattigdomen och även fick många att emigrera. Den nationella strävan och bildningsinsatserna bör nog även sättas in i det synfältet, alltså som förslag till förbättringar genom vilka man sökte hålla folk kvar i sin bygd. Överhuvudtaget var den nationella väckelsen här praktisk och syftade till att förbättra livsvillkoren för befolkningen. Inget agg riktades alltså mot någon grupp. Ofta fick däremot gemensamma ekonomisk-geografiska hänsyn tas. Sparsamhet krävdes, och Svedberg verkade t ex för att den nya järnvägen skulle dras genom de finländska kusttrakterna och inte långt inne i ödemarken som vissa önskat. Här fanns en äldre tradition av genomtänkt regional aktivism som gick tillbaka bland annat på 1700-talsprosten och riksdagsmannen Anders Chydenius.

Uppenbart är att män som Svedberg fick kämpa inte bara för sina åsikter utan även för att få sin roll som folkbildare erkänd. Politiska och praktiska frågor hade skötts av medlemmar i de högre samhällsskikten och med den sorts yrkeskunskap som en äldre tid tillhandahöll. Att en bondson som Svedberg utan universitetsgrad drev opinion i tunga samhällsfrågor såg en del som förmätet. Han fick även av bönderna höra att han inte borde anse sig som förmer än andra. De nya byskolorna och folkhögskolorna ringaktades likaså i början, då deras kunskapskrav liksom lärarnas kompetens ännu var skiftande och ospecifika.

Svedberg var till sist inte bara en regional reformman. Han satte stort värde på sitt lands folkliga traditioner och samlade i bygderna även in material av sådant slag. Han tog när så behövdes i på skarpen mot dem som idealiserade det gamla folklivet eller förfalskade dokument från detta folkliv. Klart är att Svedberg sökte förena det som var unikt för bygden med en tradition av allmänmänskliga normer i religion och etik, kultur och konst. Hans nationstanke framstår inte som en irrationellt bejakande av udda seder sprungna ur en stambetonad livsstil. Tvärtom får den betecknas som en resonerad syntes mellan vad de finländska regionerna skapat och vad som genom tiderna tillförts dem av den europeiska kulturens gemensamma skatter.

Därmed borde Finlands 1800-tal ha en del att lära oss också i dagens infekterade debatter om nationen och det nationella.

Carl Johan Ljungberg

Ph D i Politics och fri debattör