”Friheten kommer att få sista ordet”, är budskapet i vad som kan betraktas som en överlevnadshandbok för frihetsälskare. Simon O. Pettersson har läst Ernst Jüngers Skogsvandringen.

Ernst Jünger (1895-1998) ville gärna själv betona enheten i sitt verk. ”Ich wiederspreche mir nicht” (Jag motsäger mig inte), kunde han muttra i hög ålder. Dock ser en yttre betraktare gärna positionsförflyttningar, och det vore också högst säreget om man inte kunde finna någon diskontinuitet, då han levde över hundra år.

Tjugotalets nationella radikalism förbyttes snart under intryck av trettiotalets utveckling. Mot nationalsocialismen var han tidigt kritisk, och romanen Auf den Marmorklippen (På marmorklipporna), som utgavs 1939, var sannolikt den mest kritiska bok som lyckades passera den nationalsocialistiska censuren.

Samtidigt närmar han sig en alltmer apolitisk åsikt. Hans sena verk präglas av idéen att politiken blivit alltför omfattande, och att man måste finna strategier för att undandra sig den. Strategierna kunde bli nog så spektakulära, och med Annährungen: Rauch und Drogen (1970, på sv. Psykonauterna), blev han till slut en profet för drogliberalismen.

Hit har vi dock inte kommit i det verk som är föremål för denna recension. Den apolitiska tendensen är fullt utvecklad i essän Skogsvandringen (Augusti förlag, 2014, org. titel Der Waldgang, övers. Stefan Jarl), som nu för första gången genom Augusti förlags försorg finns på svenska, vilket får betraktas som en verklig kulturgärning. Jünger beskriver ett tillstånd där inte bara politiken tagit överhanden, utan också tekniken vars automatism riskerar att förslava människan. Det kvantitativa vinner mark på det kvalitativas bekostnad.

Den radikala teknikkritiken ligger i tiden – man tänker på Martin Heidegger, Oswald Spengler och inte minst Ernsts bror, Friedrich Georg. Människan reagerar med rädsla och anpassning på detta, kvantitens herravälde. Det finns emellertid de som inte finner sig i att bli en kugge i maskineriet och inte underkastar sig det tidsliga, utan riktar blicken mot det otidsliga.

En sådan person ägnar sig åt skogsvandring – om den lyckas har den blivit till skogsvandrare. Det är en av flera gestalter hos Jünger – vid sidan av t.ex. arbetaren och anarken – som tyckte om att resonera med metaforiska gestalter av detta slag i stället för med abstrakta begrepp.

Skogsvandrarna är mäktiga även om de bara är en liten minoritet, menar Jünger. Ty det kommer inte an på antalet, utan kraften i idéerna. Skogsvandringen begränsar sig inte till den faktiska skogen, utan kan ske var som helst, såväl i storstaden som i ödemarker. Överallt där människan kan komma i kontakt med sitt inre och handla fritt. Skogsvandringen behöver inte ske i enlighet med de traditionella linjerna – kyrkorna kan ibland tjäna som tillflyktsorter, men kan också de fastna i förstelnade, mekaniska former. T.o.m. ateismen kan fungera, bara den sker med övertygelse.

Samtidigt som man kan säga att Jünger ger en kritisk och pessimistisk bild av samtiden, är han alltså hoppfull. ”Friheten kommer att få sista ordet”, skriver Jünger. Han tror på kraften i sitt budskap, på frihetens möjlighet och framtida seger.

Man kan se det som en överlevnadshandbok för frihetsälskare, som visar att inte långt bortom förtrycket bor friheten. Den finns redan i språket, även om det förfalskats av byråkrater och tekniker kan det inte helt förstöras, utan det bär alltid på ett frö av det verkliga varat, som man kan närma sig. Skogsvandraren är oberoende av institutioner och av lagen. Skogsvandraren förmår alltid att handla fritt.

Sådant är det budskap som här predikas. Det är gripande, det är suggestivt, det är intressant, och det är utan tvekan stor litteratur. En kritiker skulle kunna invända att det, som stora visioner ofta gör, möjligen präglas av en viss oklarhet. Det hör till saken. Konkretion hör till tekniksamhället och är inte profetens sak. På detta sätt kan man inte arbeta efter helt givna linjer. Läsaren får ta det med i beräkningen och i stället glädjas åt de vackra drömmarna.

Och vi bör vara tacksamma åt att detta numera också låter sig göras på svenska. Stefan Jarl har producerat en fin översättning. Efter kontroll av några passager blir intrycket att han sökt att hålla sig tämligen nära originalet utan att vara slavisk (slavisk bör man aldrig vara om man skall få en estetiskt njutbar översättning). Vi kan hoppas att den blir till en vitamininjektion i den svenska kulturdiskussionen.