Svensk säkerhetspolitik har på senare tid glidit allt längre bort från den alliansfrihet som varit legio i Sverige under tvåhundra år. De borgerliga partierna har på sina partistämmor och i offentliga uttalanden förklarat sin vilja att bryta upp alliansfriheten. Ett påstått hot från Ryssland ligger bakom dessa partiers vilja att överge en svensk försvarspolitisk tradition.

Vår alliansfrihet har enligt min mening gynnat Sverige länge. Vi uppfattas inte som ett omedelbart hot mot våra grannar, vi ses som en nation som eftersträvar en relation som inte är fientlig. Alliansfriheten är viktig för att bevara freden i vår del av världen. Vår alliansfrihet och neutralitet höll oss utanför två världskrig, även om det fanns en god portion tur med i spelet.

De partier i Sveriges riksdag som vill att vi ska ansluta oss till en försvarsallians, som ytterligare ett globaliseringsprojekt jämte EU, visar en brist på egen försvarsvilja, en ovilja eller oförmåga att lösa allvarliga problem på egen hand. Ingen försvarsallians bildas för att inte förbereda ett krig mot en tydlig fiende. Sverige har tidigare av egen kraft upprätthållit ett starkt försvar och vi kan göra det igen, men då krävs en politisk kursändring.

Regeringar har kommit och gått under de senaste trettio åren, men ett har de haft gemensamt: neddragningar i svensk försvarskapacitet. Vi har gått från ett relativt effektivt invasionsförsvar till ett s.k. insatsförsvar. Med detta avses en minikapacitet som ska finnas till i hela världen. Samtidigt har värnplikten avskaffats och försvarsanslagen skurits ned. Sverige väljer att nästintill sluta rusta sitt land till värn mot yttre fiender, de väljer att förflytta sina små försvarskrafter till andra länder. Är det svenska folket rädd om sitt land om de utan större motstånd låter sina egna resurser eller tillgångar bli världens resursreserv?

För alla som studerar partierna försvarspolitik så är det klart att Sverigedemokraterna (SD) har tagit över Moderaternas roll som mest försvarsvänliga parti. Det är också SD som verkar med kraft för att återinföra värnplikten. Mot denna bakgrund är det konstigt att SD är utestängda från den årliga konferensen kallad Folk och Försvar. Det är olyckligt att de etablerade partierna medvetet fryser ut SD.

Har de övriga partierna blivit så alienerad från vad Sverige är att de inte ser sin egen skuld till splittringstendenser i vårt land? Sverige var för endast tre decennier sedan ett av världens mest homogena länder, ett land med en gemensam ödesgemenskap som var solid och skapade stabilitet.

Detta är viktigt, eftersom fientligt inställda länder har svårare att söndra och härska. Denna svaghet visar sig i alla länder som drabbats av krig på senare år. Olika grupper har ställts mot varandra och försvarskapaciteten har minskat eller försvunnit helt. Ser inte sjuklövern riskerna för stabiliteten och säkerhet med de motsättningar deras politik göder? Förstår de inte att inget samhälle kan hålla ihop om skyldigheterna för det folk som levt i landet i tusentals år ökar, medan en ständig ström av nykomlingar endast får rättigheter? Varje rätt som inte kopplas till plikt ger upphov till motsättningar. De i Sverige som opponerar sig mot denna uppenbara orättvisa drivs av ett rättvisepatos och behöver inget understöd från främmande makt för att vinna en migrationsdebatt.

Försvarsdebatten runt sekelskiftet 1900 fick i viss utsträckning en koppling till rösträttsfrågan. För de konservativa, som var kritiska till en rösträtt utan villkor, blev värnplikten en självklar utgångspunkt i rösträttsfrågan. Hade man fullföljt värnplikten kunde rösträtten bli en belöning för viljan att försvara sitt land. Ett land blir bättre om alla vet att rätt kräver plikt, ingen rätt utan plikt.

Uffe Hansen