Nu duggar pinsamheterna tätt för regeringen. Även om man bara räknar upp de mest aktuella vet man knappt i vilken ända man ska börja.
Viktigast är ändå att Justitieminister Morgan Johansson på torsdagen meddelade att gränsen får asylmigration var nådd och att han hoppades att migranterna i Tyskland inte skulle fortsätta till Sverige. Finansministern uttryckte något likande dagen därpå. Det är ett spektakulärt krypande till korset för en regering som för det första med högt tonläge har hyllat migrationens alla fördelar, för det andra har vägrat att stävja den, för det tredje uttryckligen har förnekat att det finns en gräns för migrationens omfattning och för det fjärde har förolämpat alla som har haft en annan åsikt.
Sverigedemokraterna kom med ett liknande budskap tre veckor tidigare. Självklart blev vi utbuade för det. Så nu vill jag fråga Morgan Johansson och hela regeringen; vad var det vi sa? Och var är journalistdrevet som efterhängset borde ställa samma fråga? Hade SD alltså rätt för tre veckor sedan!? Varför kommer alltid sjuklöverns politiker undan så lätt?
Faktum är att vi i Sverigedemokraterna konsekvent har varnat för att både den förra och den nuvarande regeringens migrationspolitik leder till vägs ände, men vi har bara fått en massa imbecilla plattityder tillbaka.
Nu börjar även regeringens ekonomiska misslyckande komma i mer öppen dager. Inför skenande migrationskostnader tillstår man nu att annat trängs undan och vallöftena (det där man lovade för att få makten, you know …) faller som käglor. Lånebehovet närmar sig en tjugondel av statens utgifter och för att spara pengar diskuteras ytterligare minskningar av till exempel biståndet.
Just att reducera biståndet borde vara en laddad fråga för socialdemokratin, vilket emellertid ingen företrädare för regeringen ville kommentera i Aktuellt när det togs upp i tisdags. Flera av ministrarna var nämligen samtidigt upptagna med en middag med ”smartaste bästa tjejgänget”, vilket oklokt nog förevigades med en flinande selfie med bland andra finansminister Magdalena Andersson och vice statsminister Åsa Romson.
Trots insikten att det nu inte går längre vägrar man vidta några som helst åtgärder. Gränsen vill man inte stänga för det är polisens beslut. Nej hur kan en regering ha någon åsikt om det?
Om man ska leta efter något som liknar en strategi från regeringens sida så har det varit att förmå övriga Europa att följa Sveriges exempel och börja ta emot riktigt många migranter. Det var ingen särskilt bra strategi, men det var ändå en ansats. I harmoni med denna fromma förhoppning slogs det på stora trumman när man rodde en överenskommelse i land som innebar fördelning av 160 000 migranter, just nu strandade i Sydeuropa. Emellertid har man enligt aktuella uppgifter bara kunnat fördela 1375 stycken, mindre än en procent, alltså ännu ett haveri för Sveriges ambitioner.
Och nu försöker Sverige, pinsamt nog, få andra länder att ta ansvar för vårt migrationskaos genom att ta över våra migranter. Nej Sverige, det var ni som vitt och brett lovade asyl och familjeåterförening åt halva Mellanösterns befolkning plus Eritrea, Somalia och Afghanistan. Det var ni som lovade gratis sjukvård åt alla i hela världen som tog sig till svenskt territorium, för övrigt en bidragande orsak till att EU:s yttre gräns kollapsade.
Danska politiker avvisade det svenska förslaget med ett språkbruk som i det internationella samtalet närmast kan liknas vid ett sträckt långfinger.
I denna krisartade situation är vi i akut behov av en synnerligen framgångsrik arbetsmarknadspolitik. Regeringens recept mot arbetslöshet benämns traineejobb, ett projekt som sjösattes för tre månader sedan. Ett mycket modest mål på 590 matchningar på arbetsmarknaden har satts upp för i år, det är färre än antalet migranter som kommer till Sverige per dag. Facit hittills är ett jobb. Just det, singularis. Ett jobb. Vilket borde innebära pajasnäsa på arbetsmarknadsminister Ylva Johansson.
Vad gäller statsminister Stefan Löfven själv så åtnjuter han, enligt en undersökning som släpptes i veckan, högt eller ganska högt förtroende från 21 procent av de tillfrågade. Sannolikt är det ungefär den andel av väljarkåren som hejar på Socialdemokraterna på samma sätt som vissa stödjer sitt fotbollslag, alltså i alla väder. För det går inte bra nu.
Med Göran Persson försvann den siste socialdemokraten med ledaregenskaper. De som blev kvar är en samling klåpare, kappvändare och beskäftiga nollor som under åtta år i opposition vant sig vid att skylla alla problem på någon annan. Begåvningen de besitter kokar ner till personliga karriärinstinkter och viss verbal förmåga.
Det är riktigt, riktigt pinsamt och dessutom sorgligt för Sverige som nation att detta erbarmligt fega sällskap tillåts inneha makten.
(Pst, Alliansen, fäll regeringen! Ett tips bara …)
Tomas Brandberg