Läsaren av denna text vet sannolikt vem Julia Caesar är. Efter den stora mediekalabaliken tidigare i höst kan knappast någon mediekonsument ha undgått att höra talas om hennes existens. Enligt en undersökning av Novus kände 55 procent till henne efter uthägningen och den efterföljande diskussionen. Hon fick närmast mytiska proportioner, blev till ett begrepp för en hel genre av invandringskritiska nättexter. Mitt intryck är emellertid att det i hög grad var media som skapade denna uppmärksamhet. Innan kände bara 8 procent till henne (och möjligen, jag är osäker på den exakta undersökningsmetodiken, hade vissa då sammanblandat henne med skådespelskan med samma namn eller den romerske kejsaren med ett liknande namn). Jag, som ändå trodde jag hade koll på invandringskritiken, visste bara vagt vem det var – jag hade läst någon enskild text och sett någon av hennes böcker. Som alltid i dylika fall skiljer sig snart den mytiska mediebilden från varje verklighet. Jag försökte följa renässansprincipen ad fontes – till källorna – för att bilda mig en egen uppfattning.
Jag har nu läst bägge hennes böcker, Världsmästarna – när Sverige blev mångkulturellt (2010) och Landet som försvann – politiskt inkorrekta krönikor (2014). Världsmästarna präglas i hög utsträckning av hennes bakgrund. Hon presenterar sig i inledningen som journalist, och vi vet nu att hon varit mångårig journalist på DN. Det ges många exempel på hur journalister mörkat väsentliga fakta, t.ex. i frågor som rör invandrare och brott. Detta är viktiga och väsentliga insikter, men inget särskilt nytt för någon som intresserat sig för frågan. Litet extra färg ger dock de av personliga upplevelser färgade analyserna av svenska journalisters psykologi och arbetsmetoder, liksom historiska tillbackablickar som ämnar beskriva den politiska korrekthetens framväxt. Den praktiska politiken beskrivs också utförligt och ur flera synvinklar – både dess framväxt, dess karaktär och dess resultat tas upp. De vanliga argumenten om ekonomiska kostnader, framförallt på grund av invandrarnas väldigt låga deltagande på arbetsmarknaden, och ökad otrygghet och brottslighet behandlas (särskilt vissa brottstyper som våldtäckt får en utförlig behandling).
Men också mera kulturella aspekter, som känslan av främlingskap och sorg över förlusten av det egna landet, får mycket utrymme. Detta tycker jag personligen är mycket viktigt – invandringsfrågan kan, även om det är mycket viktigt att man har korrekta uppgifter om ekonomiska kostnader, inte reduceras till ekonomi. Om man inte förstår vikten av kultur och personlig identitet kan man inte göra en korrekt analys av frågekomplexet. Hennes språk är mycket känsloladdat och suggestivt. Det heter t.ex. inledningsvis: ”Det var en gång ett litet land långt uppe i norr där människorna levde i fred med varandra och var trygga. Det var ett lyckligt land, förskonat från krig sedan hundratals år. Jag minns det landet. Jag minns det tydligt. Jag är tillräckligt gammal för att ha upplevt det goda Sverige. Många andra minns det.” Det fungerar ibland bra, får läsaren att engagera sig i frågan. Ibland slår det emellertid över i ett alltför alarmistiskt tonläge, vilket kan skada saken. Också inför allvarliga problem är det viktigt att behålla behärskningen, om man skall övertyga.
Landet som försvann fortsätter i samma spår som Världsmästarna, men är mindre heltäckande. I stället är det en samling krönikor som behandlar olika ämnen, som samlats i en volym. Titeln ges av en krönika med samma namn, som beskriver hur välfärdssamhället byggdes upp och nu håller på att monteras ned i och med den stora invandringen. Här finns ett ideologiskt problem, där problemen med den tidigare socialdemokratin inte behandlas. Detta leder till det andra problemet som jag ser, vid sid sidan av ett ibland alltför patosfyllt språk, med Julia Caesar: en viss oklarhet i den allmänna åskådningen, en otillräcklig ideologisk fördjupning. Dessa svagheter till trots har Julia Caesar varit betydelsefull för den invandringskritiska opinionsbildningen, och hennes böcker innehåller viktiga resonemang och synpunkter.
Simon O. Pettersson
Germanist och frilansskribent