Frankrike blev fredagen den 13 november brutalt drabbad av Islamiska statens terrorgärningar. På sju olika platser i Paris ägde explosioner och dödskjutningar rum koordinerat och med ett tydligt mål – sprida skräck och hämnas Frankrikes delaktighet i kriget mot IS. Terroristerna sprängde och avrättade kallblodigt 129 människor och över 300 rapporteras vara skadade. En vanlig fredagskväll i Paris slutade i en blodig och fruktansvärd tragedi. IS hot om att attackera västvärlden och Europa besannades ytterligare en gång.

Tack vare ett pass som hittades bredvid en av terroristerna i konsertlokalen där 82 personer dödades kunde man spåra honom tillbaka till den grekiska ön Leros där han registrerades som asylsökare den tredje oktober i år. Det har även tidigare rapporterats i olika medier om att IS medvetet smugglar in sina anhängare via flyktingströmmarna in i Europa.

Målet för IS är världsdominans med islam som ideologisk grund. Metoderna IS använder sig av för att uppnå sina mål är fruktansvärda, såsom massavrättningar, människor som bränns ihjäl, stympning, våldtäkter och sexslavhandel. Mycket av detta filmas för att sedan publiceras i PR-syfte. Terrorhandlingar utförs hänsynslöst, något vi blev varse i fredags.

I Sverige får vi fler och fler varningar om män och unga kvinnor som radikaliseras och rekryteras till IS. När de återkommer till Sverige, kan de enkelt återgå till sina tidigare liv, vissa sannolikt med försörjningsstöd.

Dessa hemvändande individer är efter hemkomsten till Sverige utbildade till att utföra terrordåd och några kan med stor sannolikhet ha begått krigsförbrytelser och även dödat människor i Islamiska statens namn. Tröskeln för att återigen kunna utföra dessa handlingar har sannolikt sänkts samtidigt som radikaliseringen stärkts. Vi har redan upplevt ett terrordåd i Stockholm i december 2010. Den gången hade vi tur att det hela inte slutade i ett blodbad.

Vad säger att något liknande inte kan hända igen med den växande radikalisering som sker i vårt samhälle?

Hur svårt är det egentligen att i Sverige genomföra en samordnad aktion med exempelvis tre större explosioner i våra tre största städer med följder så omfattande och katastrofala att de är näst intill omöjliga att föreställa sig. Det var ingen slump att terrorattentatet 2010 ägde rum mitt i julhandeln i centrala Stockholm.

Viken beredskap finns idag i vårt samhälle för att hantera, eller ännu hellre, förhindra ett sådant scenario?

Konkreta åtgärder för att motverka detta lyser fortfarande med sin frånvaro. Om man väljer att lyssna på det socialdemokratiska kommunalrådet i Örebro, förordas en lösning med förtur på bostadsmarknaden och förtur till jobb för hemvändande IS-terrorister. Eller också väljer vi att sätta vårt hopp till Mona Sahlin, regeringens samordnare mot våldsbejakande extremism, med hennes liberala förhållningssätt att hantera en sådan här allvarlig fråga.

Riksrevisionen har visat att drygt 90 procent av de som söker asyl saknar pass och att Migrationsverket anmäler allt fler asylsökande som potentiella säkerhetshot till Säpo. Hittills i år har dessa ärenden tredubblats. Med den nuvarande flyktingströmmen förväntar sig Säpo en ännu större ökning. Man kan då enkelt dra slutsatsen att vi har en kraftigt ökad tillströmning av potentiella säkerhetsrisker till vårt land och att det är högst osäkert vilka människor som egentligen kommer till Sverige och beviljas permanent uppehållstillstånd.

Sverige har med sin generösa flyktingpolitik och naiva inställning till den oroväckande utvecklingen av extremism och dess utbredning, tyvärr valt att inte ta detta på tillräckligt stort allvar. Det som pågår är mycket skrämmande och helt oacceptabelt. Är det här synsättet och tillämpning av detta växande problem verkligen vad vi medborgare i Sverige vill ha? Är det acceptabelt att vi i vår myndighetsutövning inte säkerställer att vi vet vilka människor vi beviljar permanent uppehållstillstånd till och som vi dessutom avsätter stora skattemedel för?

Mitt svar på den frågan är ett tydligt och bestämt nej. Vi måste vakna upp och inse att den inslagna vägen med nuvarande migrationspolitik och skendebatt för hur problematiken med ökad polarisering, extremism och IS-krigare skall hanteras, har spårat ur för länge sedan. Mona Sahlin är tyvärr varken svaret eller lösningen på detta allvarliga problem. Regeringen måste börja ta ansvar för vårt land och för våra medborgares säkerhet.

För att kunna hitta lösningar på detta måste vi börja debattera frågan sakligt utan krav på åsiktskorridorer och utrop om ”islamofobi”. Sverige måste på allvar skärpa rättssäkerheten för asylmottagandet så identiteten kan styrkas. Åtgärder måste snarast vidtas för att kriminalisera delaktighet i IS och andra terrororganisationer. Det är absolut nödvändigt att polisen får tillräckliga resurser så att de tidigt kan identifiera, förebygga och bekämpa radikalisering och extremism i betydligt större omfattning än idag. Sverige måste tydligt sända ut signalen att det inte är acceptabelt att göda islamism eller att vara delaktig i terrorbrott. Vi måste visa att det finns en tydlig politisk vilja att uppnå detta.

Med Sveriges nuvarande passivitet i frågan bidrar vi indirekt till massmorden och slakten på icke-muslimer utomlands. Risken är även stor att denna tickande bomb exploderar i Sverige ytterligare en gång. Måste det vara priset vi betalar för att vakna upp?


Runar Öhman, (SD)
Gruppledare Mjölby Kommunfullmäktigegrupp