”Världen blir aldrig mer den samma” eller ”vi vaknar upp till en förändrad värld” brukar tillhöra standardantagandena efter en omvälvande händelse som fredagens terrorattacker i Paris. Potentiellt omvälvande ska tilläggas. För jag tror ingenting kommer att förändras.

Terrorn i Paris är inte det första dådet av denna karaktär och knappas det sista heller. Vi har sett samma terror lamslå New York, Madrid, London, Moskva och Stockholm utan att en nödvändig politisk kursändring inträffat. Friheter har beskurits och massövervakning av vanliga medborgare har blivit vardag. Men politiken som göder den islamistiska terrorn har legat fast. Och kanske är det inte så konstigt. När man läser uttalanden från stora medier och politiker är ett tema genomgående: ”Vårt” ”sätt att leva” är under attack och ingen får ifrågasätta det.

Att vilja byta politisk kurs ses som ett tecken på svaghet i tron och potentiell undfallenhet till terroristerna. Så legitimeras status quo och skeptiker tystas.

Efter terrordåden i Köpenhamn i februari skrev jag att våra ledare måste dra lärdom av de inträffade: ”Det som måste ske nu är att det västerländska etablissemanget omprövar sin syn på invandring, islam och den muslimska världen. Gång efter gång visar det sig att den förda politiken misslyckats. Kombinationen av storskalig muslimsk invandring till Europa, krig och bombkampanjer mot muslimska länder, stöd till islamistiska grupper som hjälper ”väst” att bekämpa arabnationalistiska regimer och undfallenhet mot muslimska grupper som i Europa propagerar för islamism och sharialagstiftning har varit katastrofal. Den har lett till den situation vi har idag, med socialt utanförskap, kriminalitet, terror och stora flyktingströmmar.”

De orden är inte mindre relevanta idag, men inget hände efter terrorattackerna i Paris och Köpenhamn i vintras och inget har hänt efter någon av alla de andra terrorattackerna mot västerländska storstäder.

Ansvaret för terrorn kan dock aldrig läggas på någon annan än terroristerna. Men västerlandets eliter bär ansvaret för sitt eget självskadebeteende. Tyvärr talar inte mycket för att de gör sin hemläxa den här gången heller.