Det finns många som vill slå ett slag för öppenhet. Att vara utåtriktad, se världen utan skygglappar är enligt många att vara öppen. Demokrati uppfattas som ett öppet system bl.a. för att en vidsträckt yttrandefrihet finns inskrivet i grundlagen. Öppenhetens drabanter vill gärna ha monopol på begreppet och bevakar det med näbbar och klor. Det finns i linje härmed de som står för motsatsen. Att vara introvert, att älska det lilla och vilja bevara det gamla är inte öppenhetens motsats, även om det inte är eftersträvansvärt för en s.k. modern människa. Speciellt avskyvärda är emellertid de s.k. nationalisterna eller traditionalisterna som felaktigt förknippas med nationalsocialism eller fascism.

För att försvara det demokratiska samhället måste de som anses vara motståndare till öppenheten avslöjas och demoniseras. Det anses vara ett nödvändigt renhållningsarbete. Demokratin måste skyddas från sina fiender. Problemet är att deras utgångspunkt är missvisande eller felaktig. Den nya nationella rörelse som tar form i Europa försvarar öppenheten. De angriper ett hopplöst mångkulturellt projekt som minskar öppenheten. All öppenhet bygger på tillit. Forskning visar att den minskar i mångkulturella samhällen och ökar i relativt homogena samhällen. Den visar att engagemanget i ideell verksamhet minskar och ansvaret för gemensamma angelägenheter avtar. Detta är ett allvarligt memento för demokratin.

Mångkulturella samhällen är mer våldsamma än homogena och mer våld leder till ökad slutenhet. Om kvinnor eller män riskerar överfall rör de sig inte bekymmerslöst eller fritt. Att skrida fram genom en stad i mörker utan att behöva befara det värsta ger en frihet som inte går att överskatta och att äventyra den är för mig att inskränka öppenheten. Övervakningen ökar med kameror i varje gathörn, med avlyssning av internettrafik, mail, mms, sms och denna kränkning av den privata integriteten är en direkt följd av ett samhälle där sammanhållningen eroderar och splittringen ökar.

När ett antal muslimska terrorister brutalt mördar oskyldiga och värnlösa civila i en av Europas huvudstäder (Paris) är det inte rätt tid för reflektion, utan för sorg över offren. Men vi kan inte blunda för verkligheten. Behovet av förebyggande arbete är stort och kan inte vänta. Debatten har redan börjat. En typisk kommentar är att det är den franska inbladningen i Irak och Syrien som ligger bakom valet av Paris som terrormål. Detta är endast halva sanningen. Frankrike var betydligt mer inblandade i regionens angelägenheter under 1800- och början av 1900-talet, men vid denna tid ägde inga muslimska terrordåd rum i Frankrike.

Via nyhetsrapporteringen har vi fått veta att en av terroristerna hade gömt sig bland de människor som väller in i Europa. Detta har den nationella oppositionen varnat för utan gehör från sjuklövern. Vi varnade för detta redan under 1980-talet, men ingen inom etablissemanget lyssnade. Det är symptomatiskt att de som försvarar den s.k. asylrätten aldrig erkänner att de skapat ett samhälle som ökar risken för terrorism. Jag undrar hur de journalister eller politiker som försvarat denna folkvandring kan försvara sin hållning i ljuset av de fakta som finns om vad som väntar européerna.

Rapporteringen av muslimska terrorbrott följer ett mönster. De fördömer helt riktigt våldet, de tar avstånd från våldsutövarna, men därefter isoleras utövarna. Det är fråga om få eller fåtaliga extremister som inte är representativa för islam i sin helhet. De går ofta så långt att de inte ens erkänner att de är muslimer och de kallas istället jihadister eller extremister och jämförs med fascister eller nationalsocialister. Snabbt blir vi bombarderade av propaganda om hur muslimer tar avstånd från terroristerna, varvid de muslimer som lever i Europa och vill försvara sina positioner i vår del av världen intervjuas. Syftet är att passivisera den nationella oppositionen mot det mångkulturella samhället.

Genom att förtränga den obehagliga sanningen om det mångkulturella samhällets bräcklighet sopas frågan om förutsättningen för ett öppet samhälle under mattan. De senaste decenniernas globalisering har skapat ett växande antal s.k. utanförskapsområden. Arbetsmarknaden inkluderar inte personer med låg utbildning och dåliga språkkunskaper. Möjligheterna att utvecklas i Sverige är liten och med en välfärd i fritt fall är förutsättningarna att motverka radikalisering små. Våra liberaler och socialister har skapat ett Molenbeek i varje svensk stad, en tickande bomb, som ingen vill ska brisera. Detta är ett politiskt misslyckande som de etablerade partierna ensamma bär ansvaret för.

Dåden i Paris sker i en tid då många muslimer upplever en möjlighet till en ny storhetstid. Ingen religion har så trosfasta utövare som de som omfattar islam. Gamla regimer, som byggt på världsliga ideologier, har fallit och möjligheten att förstärka islam politiskt upplevs som stora. Samtidigt lider Europa av en brist på framtidstro, en brist på politisk och andlig trosvisshet. Vi står inför en stor utmaningen, dels att ingjuta en tro på oss själva, dels att möta en segerviss islamistisk offensiv som inte alls är behäftad med tvivel om sin egen rätt. Om västvärlden verkligen ska förvara öppenheten måste en kraftfull omprövning av politiken ske – endast en mer nationell politik kan ge oss tillbaka vår öppenhet, som förutsätter tillit som ger självkänsla.

Uffe Hansen