Hans Järta (1774-1847) ansågs en gång i tiden vara en betydande politisk teoretiker. Hans inflytande på sin samtid var mycket stort, särskilt hans insatser i samband med 1809 års regeringsform brukar framhållas. Också eftervärlden har ärat hans minne, Rudolf Kjellén uttryckte exempelvis stor erkänsla för honom i Staten som lifsform. Flera specialstudier finns från det tidiga 1900-talet, bl.a. av Lydia Wahlström och Sigfrid Wallengren. Nu har han dock fallit litet i glömska. Det är synd, då det finns goda skäl att återvända till hans tankevärld.

Hans Hierta – som hans namn först stavades – föddes i Dalarna i en officersfamilj. Hans identitet som dalkarl var stark, och han skulle, som vi skall se, återvända till hembygden såsom landshövding. Han åkte vid tretton års ålder till Uppsala för att studera – så unga recentiorer var mycket vanligare då än nu, och väckte inget större uppseende. Att han tog kansliexamen redan vid sexton års ålder, får nog dock betraktas som mycket snabbt. Hans studier omfattade framförallt latin, historia och statskunskap.

Därefter väntade ämbetskarriär i Stockholm. Han tillhörde dem, som var radikala i sin ungdom, för att senare bli konservativa (den omvända resan är ovanlig, men hans vän Erik Gustaf Geijer bildar ett undantag). Han påverkades starkt av de republikanska, jakobinska vindar som blåste från den franska revolutionens Frankrike. Denna åsiktsutveckling befordrades av umgänge med radikalerna i den s.k. ”juntan” i Uppsala, särskilt filosofen Benjamin Höijer gjorde intryck. Det förefaller också som att hans åsikter blev till ett så pass stort hinder, att han efter konflikter med överordnade satsade på den något friare juristbanan.

Som jurist började han också publicera sina första politiska skrifter. I den satiriska skriften Några tankar om sättet att upprätta och befästa den urgamla franska monarkien från år 1799 framträder tydligt ett antimonarkistiskt drag, som går i linje med tidigare sagda. Man kan dock fråga sig hur långt hans ungdomsradikalism sträckte sig. Det tycks tämligen tidigt inträtt element av moderation. I artikeln ”Vilka äro de sannskyldige Jacobinerne?” från år 1800 tycks han snarast mena att ultramonarkisterna genom sitt styvnackade motstånd mot varje reform bereder vägen för farlig radikalism – något man kunde kalla moderatkonservatism eller reformvänlig konservatism.

Klart är emellertid att han hade en radikalism i uppträdandet, ett sätt att göra sig inopportun och omstridd. Han uppskattade att skriva nidvisor om politiska motståndare och andra. Han väckte uppseende vid riksdagen i Norrköping år 1800 genom eldfängda orationer. Särskilt uppseende väckte också att han i protest avsade sig sitt adelskap (och därför är känd som Järta och inte Hierta), efter en strid om den s.k. bevillningsrätten, Kungens rätt att ta ut extraskatter, om inte de ordinarie skatterna räcker till. Han föll i onåd hos Konungen och blev illa sedd i konservativa kretsar.

De därpå följande åren präglas av politisk och publicistisk stiltje. Man bör nog tolka det som att han väntade på bättre tider, och han hade vissa framgångar som advokat. När Gustav IV Adolfs dagar var räknade vädrade han åter morgonluft. Det talar för hans politiska omdöme att han avstyrkte flera obetänkta statsvälvningsförslag som framställdes bland hans förtrogna under år 1808 och i början av år 1809. Statsvälvningen skulle komma ändå – Sverige gick på knäna och vi amputerades på vår östra hälft. När statsvälvningen var ett faktum utsågs han till sekreterare för konstitutionskommittén som skulle verka fram 1809 års regeringsform.

En äldre forskningstradition ville se RF 1809 som Järtas verk allena, medan senare forskning velat tona ned Järtas insats, och snarare se den som ett kollektivt verk. Hur det än förhåller sig med den saken, står det helt klart att Järta helt stod bakom den – den motsvarade helt hans intentioner. Han försvarade den för riksdagen i en briljant formulerad promemoria. Han betonar här, hur 1809 års regeringsform framväxt ur de specifikt svenska traditionerna. Det heter: ”Utskottet föreslår ej stora och lysande förändringar i vår statsförfattnings åldriga former. De ha trott, att sådana former icke böra lättsinnigt skapas, allraminst i den första stunden av en återvunnen frihet, under en då oundviklig söndring av tankesätt. De ha trott, hvad exemplet af Europas främsta stat äfven bevisar, att för en nations allmänna rätt och medborgarnas personliga frihet och säkerhet finns intet stadigare värn än dessa former, omgifna af seklers helgd och befästande af en allmän nationalkraft, som i den verkar.”

År 1809 års regeringsform skiljer sig i detta i stort sett från alla andra europeiska konstitutioner, i det att den inte är modellerad på franska revolutionens abstrakta principer, utan konkreta, historiskt framvuxna, specifikt svenska traditioner. Den historiska syn som Järta här kommit fram till, som skulle kallas den historiska skolan inom svensk konservatism, skulle han hela sitt liv försvara. Först en kort period, åren 1809-1811, som statssekreterare i den nya regeringen, där han gärna tog bondeståndet i upptuktelse, när det inte höll sig till ordning och rätt. Sedan ett tag som landshövding, åren 1812-1822, där han fortsatte sitt opinionsbildande arbete. Men framförallt under återstoden av sitt liv, efter år 1822, då han levde på pension, och kunde fungera som fri skriftställare. Inte minst i det egna organet Odalmannen kom han att hårt kritisera alla radikala försök, att sätta hans grundlag och den svenska rätten ur spel. I likhet med senare Harald Hjärne såg han en koppling emellan svenskheten och rättssamhället.

Hans skrifter utmärks av en levande och spänstig, ofta satirisk stil, och rör sig över vida fält; vid sidan av det politiska skrev han t.ex. om estetiska och historiska frågor. Hans skrifter finns utgivna i två band av Hans Forsell och förtjänar läsare också i vår tid.

Simon O. Pettersson
Germanist och frilansskribent