Det är alls inte osannolikt att EU i sin nuvarande form spricker som en följd av folkvandringskrisen, Euro-krisen och Storbritanniens bestämda steg mot fundamentala regeländringar eller utträde.

Vänsterns ”lull-lull värld” håller på att braka samman. Lena Melin på Aftonbladet är knappast väl bevandrad i Sveriges internationella åtaganden och då inte heller den s.k. Dublinförordningen som är en EU-skapelse. Tyskland säger sig nu vilja följa förordningen, d.v.s. att asyl söks i det EU-land man först beträder. Det betyder att personer som kommer hit via annat land och söker asyl skall avvisas tillbaka till det EU-land de kom ifrån. Åtminstone Moderaterna och Sverigedemokraterna torde vara ense om att även Sverige skall följa förordningen vilket skulle innebära en drastisk minskning i antalet asylsökande.

Melin konsulterar ”experter” vilket i Aftonbladets fall nästan uteslutande innebär personer som uttalar sig utifrån sin politiska övertygelse och inte objektivt. Louise Dane är en sådan expert som säger att förordningen inte alls ”fungerar så i verkligheten”! Enligt Migrationsverket ”går det inte att tolka förordningen på det viset”. Vaga, typiskt svenska ”lull-lull” besked kan man säga!

Jag har påpekat det vid flera tillfällen; Sverige borde tillsätta en juristkommission som snabbt lämnar en redogörelse för vilka internationella avtalsmässiga åtaganden vi har som har bäring på immigration. Vi skall inte nöja oss med att mer eller mindre okunniga politiker och journalister mumlar om våra internationella åtaganden.

Storbritanniens premiärminister David Cameron höll nyligen ett oerhört starkt och statsmannamässigt tal angående landets relation till EU. Man slogs av den himmelsvida nivåskillnaden jämfört med våra egna politikers prestationer härvidlag.

Cameron anser att EU måste reformeras radikalt och han anser att det är fullt möjligt. Cameron möter en splittrad opinion angående EU-medlemskapet och har utlovat en folkomröstning senast 2017. På grund av val i såväl Tyskland som Frankrike 2017 är det sannolika att omröstningen kommer att ske nästa sommar. Cameron är tydlig; antingen antar EU de förslag till reformer som Storbritannien anser nödvändiga eller också träder Storbritannien ut ur unionen.

Enligt modellen skall det vid folkomröstningen föreligga ett framförhandlat förslag som accepteras av de 28 medlemsländerna och vilket skall ställas mot ett utträde. Om Camerons regering får igenom ett i dess ögon acceptabelt förslag, som skall godkännas enligt EU:s beslutsregler, kommer Cameron att kampanja för ett fortsatt EU-medlemskap med ändrade regler i olika avseenden. I annat fall skall han argumentera för ett utträde inför folkomröstningen. Det är ett rakt och tufft budskap.

Vad vill då Camerons regering uppnå?

1. Icke-euroländer (bl.a. Storbritannien och Sverige) skall inte belastas med kostnader hänförliga till eurons problem. Man skall vidare garanteras oinskränkt tillgång till EU:s inre marknad.

2. Det synnerligen vidlyftiga regelverket skall förenklas, framför allt i syfte att förbättra företagens konkurrenskraft.

3. Makt skall återtas från Bryssel till de nationella parlamenten och rättssystemen, d.v.s. främst de nationella domstolarna.

4. Medborgare från andra EU-länder skall endast få begränsad tillgång till ländernas välfärdssystem innan de bott och arbetat i landet i 4 år.

5. Den fria rörligheten inom EU måste begränsas. Gränskontroller måste införas för att veta vilka som tar sig in i landet och hur länge de stannar. Det var inte så här det var tänkt, att människor från fattigare länder skulle kunna ta sig till rikare länder och omedelbart börja gnaga på de ländernas välfärdssystem.

EU är inte och har aldrig varit, som idealisterna hävdar, ett fredsprojekt. Snarast har EU blivit en byråkratisk hydra som ”omfördelar” medlemsländernas bidrag och ständigt inför nya regler inom alla områden för att tillfredsställa kommissionärerna som är alldeles för många, varje EU-land måste ju ha en kommissionär, och som i den interna byråkratin vill visa sig på styva linan. Överflödiga och onyttiga tjänstemän skapar sig arbete som ingen egentligen efterfrågar. Det vet vi av erfarenhet.

EU har knappast bidragit till freden i vare sig Europa eller världen. Man beslutar om reformer (t.ex. Dublinförordningen) som man sedan ger tusan i att tillämpa, d.v.s. medlemsländerna kan bryta mot dem utan några sanktioner. Man upprätthåller inte de krav som skall ställas på ett potentiellt medlemsland vad avser; ekonomi, politisk stabilitet och institutioners oberoende, oväld och frånvaro av korruption. Här är väl Grekland det värsta exemplet och som utlöste den eurokris som vi fortfarande lever i.

Inför den pågående flyktings- och immigrationskrisen står EU handfallet. Varje land ser i första hand om sitt eget hus och det finns skäl erinra våra egna politiker att en nationell politikers främsta ansvar faktiskt är det egna landet och dess väl, inget annat.

Tror Löfven att andra EU-länder är beredda att ”lyfta av” Sverige immigranter? Naturligtvis inte då Sverige ju marknadsfört sig som en ”humanistisk stormakt”. Vi ansöker nu om ”krisbidrag” från en EU-fond. Säg att vi får 100 MSEK vilket motsvarar någon procent av våra årliga kostnader för massinvandringen eller 3-5 dagars kostnader de facto! Som man säger; ”No big deal”!

Nu måste det bli slut på pratet, tramset och halvmesyrerna. Tänk om vi hade en statsminister som gick upp i talarstolen och med myndig stämma deklarerade att; Nu tar vi rygg på Cameron och om vi skulle bryta mot något åtagande längs vägen så får vi hänvisa till den etablerade rättsprincipen att ”nöd bryter lag”. Arbetet börjar nu och ingenting får stoppa oss!

Olof Hedengren