Den rödgröna regeringen försökte länge att strida mot verkligheten. Men tillslut måste även de mest utopiska ge upp en sådan fåfäng kamp. Igår kom beskedet att regeringen ska försöka strypa invandringen så gott de går utan att stänga gränsen. Förhoppningen är att åtgärderna ska avskräcka ekonomiska migranter från att ta sig till Sverige.
Bland förslag som ska införas finns mycket som är bra. Uppehållstillstånden blir tillfälliga istället för permanenta, ID-kontroll införs på inresor via samtliga kollektiva transportsätt till Sverige, möjligheterna till anhöriginvandring minskar och försörjningskraven höjs. Dessutom införs medicinska åldersbestämmelser på asylsökare som hävdar att de är under 18 år. Det sistnämnda kommer få antalet asylsökande ”ensamkommande barn” att rasa.
Trots dessa åtgärder går det inte skaka av sig känslan av att det är för litet, för sent. Regeringens passivitet har omvandlats i minskat handlingsutrymme – det här är förslag som skulle varit införda för länge sedan. Nu kommer de dröja till våren innan de är på plats. Både Sverigedemokraterna och Moderaterna är kritiska och menar att åtgärderna inte räcker. Har vi tur kan gårdagens förslag minska invandringen till de nivåer som rådde innan Fredrik Reinfeldt blev statsminister.
Regeringens åtgärder är tidsbestämda och ska gälla i tre år. Chansen att migrationspolitiken normaliseras ytterligare under den perioden får trots det ses som goda, därför att de problem som massinvandringen orsakat inte försvinner på tre år. Att från det läge Sverige befinner sig i vrida på massinvandringen igen, likt två senaste regeringarna har gjort, kommer inte heller det bli enkelt. Numera anses inte invandringen vara en perifer fråga och att media, sju partier och hela statsmakten ska kunna återinföra en invandringspolitik som går stick i stäv med svenskarnas önskemål blir betydligt svårare än tidigare.
Avslutningsvis måste något skrivas om Åsa Romson, Sveriges vice statsminister. Jag tvivlar inte att hon, som hon säger, har haft tuffa interna diskussioner ”kring verklighetsbilden” och att det kan tära även på den bästa. Men att ställa sig och gråta och tjuta inför hela världen för att massinvandringen framöver blir lite mindre massiv är både genant och ovärdigt en regeringsmedlem. Vad är det för människor som försöker styra Sverige? Som inte klarar av tuffa beslut eller en motgång utan att bete sig som ett barn beslutet på sitt lördagsgodis.
Till Åsa, om du läser detta: Väx upp. Du sitter i regeringen.