Makarna Gunnar och Alva Myrdals idé om att ta hand om varje svensk medborgare från vaggan till graven växte successivt fram till konkret verklighet. Under Erlander och Palme utvecklades Omhändertagandets politik ytterligare. På Olof Palmes initiativ blev Sverige dessutom en grundlagsskyddad mångkulturell stat och med början av 1970-talet bestämde regeringen att världens problem ska vara Sveriges problem. Såväl välfärdspolitiken som migrations- och biståndspolitiken blev svenska adelsmärken.

Sverige blev snart känt som ett Godhetens land, öppet för alla och envar som hade det svårt ekonomiskt eller var allmänt utsatta. Stora volymer flyktingar kom till Sverige från Chile efter Allendes fall och från det forna Jugoslavien under balkankrigen på 1980- och 90-talen. Så här långt var alltså flyktinginvandringen ett resultat av den kultur som etablerats av socialdemokratin. Tanken var att den svenska nationalstaten, dvs. de svenska medborgarna i symbios med statsapparaten, skulle ge fristad åt utsatta människor och dela med sig av sitt överflöd. Som restriktion vid flyktingmottagandet gällde dock ansvar, omdöme och harmoni med den kapacitet som vår nationalstat hade vid varje aktuellt tillfälle.

Moderaternas uppgörelse med Miljöpartiet år 2011 innebar en positionsförändring. Inflödet av flyktingar ökade dramatiskt, varvid man fann att flykten betingades av varierande orsaker såsom krig och terror, politisk förföljelse eller enbart önskan om ett bättre liv rent ekonomiskt och socialt. Den socialdemokratiskt ledda regeringen under Löfven valde att efter regeringsskiftet 2014 gå i Reinfeldt fotspår. Permanent uppehållstillstånd proklamerades för flyktingar från Syrien och för ensamkommande barn. Volymerna tilltog. Regeringens nya mantra blev ”De flyr för sina liv” och ”Alla måste ta ansvar”. Ansvar blev det nya modeordet. Det blev så småningom synonymt med sammanbrott i den yttre muren (Schengen) kombinerat med avsaknad av inre gränskontroller. Det medförde dålig eller ingen kontroll av vilka som tog sig in i Sverige. I avsaknad av tillräckliga personella och fysiska resurser uppstod sammanbrott i kommunernas förmåga att sätta nyanlända barn i skola och migrationsverket fick snabbt slut på asylboenden för såväl ensamkommande barn som för vuxna. De samtidigt dramatiskt stegrade kostnaderna har medfört en ansträngd nota även om Magdalena Andersson felaktigt påstår att det inte existerar några finansiella problem. Men allting som kostar måste ändå betalas tillbaka. På något sätt.

När vi nu passerat systemkollapsens yttre gräns talar Löfven & Co fortfarande om ansvarstagande. Sverige tar ansvar. Kommunerna tar ansvar. Sverige är ett ansvarstagande land som per capita tar störst ansvar i hela EU. Vadå tar ansvar? Sanningen är den att såväl regeringen Reinfeldt som regeringen Löfvén visat tydligt prov på avsaknad av både kontroll och ansvarstagande. Vi ser snarare ansvarslöshet, grov vårdslöshet och dåligt ledarskap. Statens förmåga att svara för den egna befolkningens väl och säkerhet har äventyrats och i värsta fall underminerats.

De olika välfärdssystemen som byggts upp under lång tid av de svenska skattebetalarna har försvagats och delvis slagits ut. Det gäller skolorna, primärvården, sjukhusvården, tandvården, omsorgen, polisen, infrastrukturen och försvaret för att nämna viktiga områden. Det finns helt enkelt inte skattemedel att klara allt viktigt när ekonomiska, personella och fysiska resurser i väsentligt ökad omfattning ska avdelas till en snabbt växande flyktingsektor. Och detta drabbar både nationalstatens medborgare och, nota bene, de människor som kommit hit som flyktingar. Det är absolut inte någon win-win-situation utan snarast ett läge där alla är förlorare. De som kommer till Sverige förväntar sig ett varmt och professionellt mottagande och den inhemska befolkningen förväntar sig att nationalstatens välfärdskontrakt ska vara intakt. Nu ser vi en annan utveckling. De enda som flyter vidare med intakta löner och andra villkor är politiker som skulle ta ansvar – men som svek.

Många frivilligorganisationer och enskilda människor har visat och tagit stort humanitärt ansvar med stora uppoffringar under pågående flyktingboom. Men det är det politiska systemet som bestämmer ramverket. Och politikerna i såväl regeringspartierna som i allianspartierna har visat prov på dålig kontroll, dåligt omdöme, svagt utvecklad politisk mognad och helt onödiga politiska låsningar. Det har lett fram till dagens bisarra situation. Det gäller såväl invandringen som i integrationsprocessen.

Moderaternas plötsligen uppkomna förslag om uppstramning av sin flyktingpolitik är en välkommen men alltför senkommen positionsförflyttning. Den innebär också ett steg närmare Sverigedemokraternas migrationspolitik. Det kan vara skälet till att det är så tyst från både regeringen och alliansens övriga partier.

Thomas Franson