Politiska utspel från sjuklövern duggar tätt i kölvattnet av massinvandringens, men klockan är fem i tolv och utan en djupgående sinnesförändring leder inte dessa förslag till några konkreta resultat. De flesta partier som ingår i sjuklövern, som existerar så länge vänstern kan fortsätta styra landet med sin underfinansierade budget, är djupt rotade i liberalism eller socialism och kan därför inte hindra en total omvandling av Europa i allmänhet och norden i synnerhet. Den befolkning som sedan tusentals år levt i vår del av världen trängs oåterkalleligen och obarmhärtigt undan och detta är något de eftersträvar och lovsjunger.
Trovärdigheten i den senaste tidens förslag från sjuklövern är nästintill lika med noll. Visserligen är några av förslagen om de genomfördes steg i rätt riktning, men allt är symbolpolitik så länge decemberöverenskommelsens anda finns kvar. Dessutom skjuter de flesta förslagen över målet. Att ställa in betalningarna till EU leder till högra avgifter senare, att införa tillfällig gränskontroll gör inte att strömmen minskar. Jag har full förståelse för frustrationen, men ack så ogenomtänkta och verkningslösa förslag.
De förslag som emellertid går ut på att dra ner på förmåner som rätten till anhöriginvandring, rätten till välfärdens ymnighetshorn m.m. är säkert de mest effektiva, men inte heller dessa förslag kan motverka den kolonisation som pågår. Det ständiga pratet om asylrätten är ett hinder för ursprungsbefolkningarna i norra Europa rätt att värna sin integritet. Asylrätten kom till i en värld som ser helt annorlunda ut än idag. Därför är det direkt farligt att betrakta den som sakrosankt. Problemet med sjuklöverns utspel är att de inte förstår eller accepterar att Sverige är svenskarnas land.
Demografin talar i dagsläget mot de Europeiska folkens förmåga att bjuda motstånd. Decennier av liberal lyckomoral som predikat att du i första hand ska tänka på dig själv, att familjebildning får komma efter självförverkligande (genom utbildning, resor och konsumtion) har fått européerna att minska antalet barn drastiskt. Samtidigt ökar födelsetalen explosionsartat i Afrika och Asien. Inte minst i de muslimska länderna är födelsetalen osannolikt höga. Demografins historia visar att de folk som ökat mest får ett ökat inflytande och att de alltid pockat på mer.
Den främsta orsaken till européernas bristande motståndanda är ett politiskt förtryck som pågått länge och som fått folk att knyta näven i byxfickan. Det finns emellertid tydliga tecken som visar att alltfler börjar ta mod till sig och delta i den nationella oppositionen. Bakom den s.k. järnridån före år 1989 fick några få gå i bräschen för uppgörelsen med kommunismen, men alla vet att dessa dissidenter endast var början på revolten mot ett sjukt system. Jag tror att vi i västvärlden är på väg in i samma uppgörelse med de idéer som dominerat länge och som fått Europas folk att agera som förlamade inför ett tydligt övergrepp på våra nationalstater, på vår rätt till en överlevnadskamp.
De i Europa sedan länge dominerande politiska partierna präglas av idéer från ett annat århundrade med helt andra betingelser. När liberalismen fick luft under vingarna under 1800-talet längtade en uppåtstigande grupp européer efter individuell frihet. Den industriella produktionen ökade och frigjorde resurser som ledde till ett välstånd; i inledningen framför allt för de som ägde företagen eller nyckelpositioner inom produktionen. Idéer om frihandel som vägen till vidare utveckling sågs som ett givet framgångsrecept. Men socialismen uppmärksammade orättvisorna. De som inte ägde produktionen fick inte tillräckligt i egna fickor för hårt arbete, de fick leva under odrägliga förhållanden. Socialisterna lovade att rätta till missförhållanden och fördela välståndet från de rika till de fattiga. Dessa idéer byggde på drömmen om de outsinliga resursernas välsignelse.
Hur ser verkligheten ut idag? Finns det någon som tror på resurser som kommer att finnas till alla för alltid? Framstegsoptimismen är i ljuset av vad som händer varje dag så avlägsen att endast en eremit som inte konfronterats med hur världen ser ut och levt utanför den sedan länge kan omhulda liberalers och socialisters synsätt och värderingar. Men så länge de dominerar politiken finns inget utrymme för realism, för ett Europa som tror på sig självt igen och hämtar kraft ur sitt arv istället för att hoppas på kraft utifrån som endast försvagar Europa ännu mer.
Finns det en väg ut ur Europas nedåtgående spiral? Det är nationernas Europa som kommer att stärka vår kontinent. Utan kampen för våra nationalstater är Europa ett lätt offer för manipulationer. Överstatlighet leder till minskad legitimitet att fatta nödvändiga beslut. Europa bör hitta ett sätt att samarbeta utan ökad överstatlighet och vi behöver sluta ha dåligt samvete över gångna tider och istället ta oss an de utmaningar vi står inför idag.
Det är endast en nationell politik som kan arbeta för en nationalstatens renässans och detta arbete kan inte överlåtas till någon annan än den nationella rörelsen. Det borde vara en fullkomligt naturlig slutsats för alla politiskt insatta. Ingen skulle under 1800-talet överlåta kampen för liberalisering till de konservativa, ingen socialist skulle i början av 1900-talet lämna över kampen för ökad jämlikhet till liberaler. De hade i deras ögon ingen trovärdighet, de hade fel karta och kompass. För mig som nationalist och traditionalist har inte liberaler eller socialister någon trovärdighet i frågor som handlar om att försvara och utveckla Europas nationalstater, att få Europas nationalstater att blomstra igen.
En ny politik för en ny tid är inte liktydigt med att vilja vrida klocka tillbaka eller att frånkänna socialismen eller liberalismen förtjänster. Det är endast verkligheten som har ändrat den politiska spelplanen och vi måste hitta nya lösningar på nya problem. Mångkulturalismen är ett misslyckande och utsikterna för en lyckad utgång i framtiden är minimal. Är det något vi ska blunda för?
Uffe Hansen, trummis i Ultima Thule