För de som är klarsynta och inte drivs av vare sig politisk korrekthet eller hat mot Sverigedemokraterna (SD) har det länge stått klart att den förda invandringspolitiken ofelbart driver Sverige mot ruinens brant. Det är endast en tidsfråga innan verklighetens kalla vindar blir omöjliga att förneka för såväl det politiska etablissemanget som gammalmedia.
Det har under en lång tid varit tabu att tala om såväl storleken på invandringen som samhällets verkliga kostnader härför. Man skall då veta att Migrationsverkets direkta kostnader endast är en liten del i den totala kostnaden. Politiker och mediefolk har vägrat att se verkligheten som den är och låtit sig målas in i ett hörn. Till slut måste till en utbrytning och det blir intressant att se på vilka olika sätt denna kommer att ske. Utbrytningsprocessen har börjat och handlar i slutänden om ex culpering, att svära sig fri från ansvar.
Men nu har inrikesminister Anders Ygeman sagt det; ”Det finns risk för enorma ekonomiska påfrestningar om Sverige inte blir bättre på flyktingmottagning”.
Även Anna Dahlberg i Expressen har fattat galoppen och rivit bort plåstret för munnen. Hon skriver; ”Alla flyr ansvaret för flyktingsituationen” samt ”Det är dags att erkänna det uppenbara – dagens nivå på flyktingströmmen är ohållbar”!
Ygeman har således insett vilka enorma kostnader vi dragit på oss på grund av den förda invandringspolitiken. Men fortfarande är en diskussion om antalet invandrare tabu även för honom. I stället används skrivningar som integration, effektivare flyktingmottagning mm. Så kallade Noa-ord har gjort entré i den svenska politiska och mediala manegen. Ord som ersätter de rätta benämningarna. Förr i tiden talade man inte om vargen eller trollen utan om ”gråben” och ”skogsfolket”. Det är okey att använda begreppet ”resandefolket” men inte ”zigenare”. Det är okey att säga att vi måste bli bättre på flyktingmottagning men inte att invandringen måste minskas drastiskt. Den stora kostnaden sitter naturligtvis i antalet och inte i rutinerna och byråkratin runt själva mottagandet. Det borde framstå som självklart för alla.
Kostnaden minskar inte heller av att det skulle börja byggas bostäder en masse, tvärtom. Som det är med det dagligen eskalerande inflödet av människor så blir ju inte saken bättre av att man nu i desperation inhyser nykomna i gymnastiksalar, gamla fängelser och liknande.
Statsminister Löfven ondgör sig över att privata fastighetsägare hyr ut lägenheter och rum för priser som närmar sig lyxhotellens. Ja, vad skall man säga? Som man bäddar får man ligga!
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) får nu i uppdrag att öka samordningen mellan myndigheter, kommuner och frivillighetsorganisationer för att därigenom förbättra mottagandet. Vad avses med ”förbättrat mottagande”? Hur skulle ett ”förbättrat mottagande” kunna avstyra den kostnadsexplosion vi nu ser? Nej, den här typen av placebomedicin har vi sett tidigare inte har haft någon direkt effekt. Samordning, samordning, samordning! Ord, ord, ord!
Självklarheter upprepas och blir till illusoriska visdomsord; ”Det handlar om att se till att människor kommer in i det svenska samhället etc.”
Förutom alla de som erhåller asyl befinner sig tiotusentals personer olagligt i landet och skall enligt lagen avhysas snarast. Hur skall detta ske när polisen inte vågar gå in i ett stort antal områden där rimligtvis många av de illegala befinner sig? Enligt Ygeman måste kontroller göras när polisen bedömer att en person är misstänkt – men det får inte ske på basis av hudfärg, hårfärg, språk eller religion. Vilka tecken/indikationer på ”misstänkt” är då tillgängliga för polisen? Åter dessa meningslösa, politiskt korrekta, fraser! Egentligen är grundproblemet att våra gränskontroller är allt för grovmaskiga.
Vi har fått en generation politiker som i någon mening är dysfunktionella. Hur är det möjligt att hela den etablerade politikerkåren taktfast marscherar mot ruinens brant, det som den amerikanska historikern Barbara Tuchman skrev om i ”March of Folly”? Ja, historien innehåller ett antal exempel; USA:s engagemang i Vietnam, Storbritanniens återgång till guldmyntfot efter det första världskriget. Ett exempel från den svenska scenen är när Sveriges hela etablissemang bet sig fast i ”den fasta växelkursens politik” i början på 90-talet. Då var Bildt statsminister och den envisa kampen mot väderkvarnen och det sunda förnuftet kostade den svenska samhällsekonomin hundratals miljarder. Ingen ansvarig utpekades!
Vetskapen om att ingen kommer att kunna säga annat än att SD från början varit den enda motståndaren till den förda invandringspolitiken är ju oerhört störande för ”de korrektas skara”. Det gnisslas tänder och hatas! Devisen tycks vara; hellre då köra Sveriges ekonomi i botten än erkänna att SD hade rätt och ta tjuren vid hornen. Det är ansvarslöst och historiens dom kommer att bli hård.
Olof Hedengren