Det har varit en lång vecka. Både politiskt och privat. Eftersom galenskap är det nya svarta i Sverige, har det som vanligt levererats så mycket av den varan att jag knappt har orkat ta del av nyhetsrapporteringen; oskuldskontroller på vårdcentraler, tältläger för asylanter i vintertid, extrema jihadister som jagas av polisen men samtidigt inte ens är kända av Säpo, modeföretag som bejakar islamiseringen med beslöjade modeller, akut brist på familjehem för påstått ensamkommande unga, utnyttjande av nämnda unga som arbetskraft i mindre nogräknade hem och larm om att myndigheterna inte hinner vare sig kontrollera eller åtgärda problemen…
Under tiden fortsätter välfärden att krascha under tyngden av en folkvandring som Sverige inte har tillstymmelse till chans att hantera på ett människovärdigt vis.
Samhällskontraktet med medborgarna är brutet och vanhelgat. Vi som har vuxit upp här används huvudsakligen som nyttiga idioter genom att fråntas omkring 75 procent av våra inkomster i olika former av skatter. Sedan förväntas vi hålla tyst och stilla betrakta hur vårt gemensamma fosterland bit för bit demonteras på varje vital och samhällsbärande del: vård, skola, omsorg och försvar.
Samtidigt flaggas det för ännu en skattechock och ”inventering av ideella lokaler”. Något som med aldrig så lite fantasi kan tolkas som att staten snart gör verklighet av sin utredning från 1993 och börjar beslagta privata hus och fastigheter som till exempel sommarstugor. Kriget i Syrien används som rökridå för att få det svenska folket att gapa och svälja utan protester. Man vill ge sken av att det är utsatta krigsflyktingar och att det är en temporär kris det är frågan om. Tyvärr är det inte sant.
Officiella siffror visar att det endast är ca 35 procent av de som kommer till Sverige som ens är från Syrien. Resten är rena välfärdsmigranter. De tar chansen att försöka resa till ett bättre och rikare liv nu när porten till Europa tycks stå på vid gavel för den som vågar riskera livet genom den farliga färden över hav och land från Afrika, Asien och Mellanöstern. De allra flesta, oavsett orsak eller ursprungsland, är unga starka vuxna män i sina bästa år.
Strax under en tredjedel av alla de 100 000 som nu är inskrivna hos Migrationsverket anges vara barn och ungdomar under 20 år. Då ska vi ha i minnet att Sverige inte utför några ålderskontroller värda namnet och att berörda myndigheter är oerhört generösa med att låta vuxna män(niskor) passera som varandes barn, även när allt annat tyder på motsatsen. Om du säger att du är ett barn så tar Migrationsverket dig på orden. Fast allt detta vet väl de flesta redan? Det känns som att jag bara upprepar mig. Det känns så för att det är på det viset.
I ett par decennier har jag försökt berätta om denna verklighet för så många som möjligt och med snart sagt alla till buds stående medel. Vi är många som har sett, förstått och varnat för den dystopiska framtid som nu är vår verklighet. Hur skönt det än normalt känns att få rätt, är det svårt att fira just nu. Istället för att få glädja sig över att samma omgivning som under lång tid har mobbat och hånat en till slut tvingas erkänna att man hela tiden gjorde en korrekt analys, vill jag mest bara dra täcket över huvudet. Eller dra iväg. Till skogs. Utomlands. Eller till månen, för all del.
Jag har hunnit samla på mig en del i min erfarenhetsbank under mina jordiska år så här långt. Partipolitiker i det rödgröna laget. Utomparlamentarisk aktivist på vänsterkanten. Flyktingbarn. Gatubarn. Muslimskt uppfostrat flickebarn. Ateistisk förnumstig och beskäftig universitetsstudent. Lättad och tacksam efterföljare till Jesus. Skribent och bloggare. Det ena och det andra. Fast mest av allt är jag bara en människa idag. En enda människa av kött och blod. Någons fru. Mamma till ett antal förskolebarn. Svensk medborgare med utländska rötter, som stegrande oro och allt skarpare desperation ser hur det jag hoppades skulle bli mina tryggaste år i livet förvandlas till en mardröm.
Den lugna familjeidyll jag så målmedvetet kämpade för att förverkliga är satt under skarpt hot. En ansenlig del av min energi går åt till att tänka ut en plan A, plan B och plan C för hur jag ska kunna säkra min familjs trygghet och överlevnad. För hur vardagslunken än gungar sövande genom tillvaron medan den ena vardagen avlöser den andra, har jag en annan verklighet i blodet.
Mitt mentala DNA är kodat med historien om ett Iran som på nolltid gick från en västerländskt inspirerad nation till en teokratisk mardröm präglad av hot, våld och död. Mitt hemland som drev mina föräldrar och mig på flykt. Nu ser jag hur de politiker som är satta att leda, skydda och försvara Sveriges befolkning mangrant abdikerar och låter omvärldens våldsamma kaos sätta hela landet i gungning. Utan tillstymmelse till vare sig ethos eller logos försöker den samling som mest liknar en klass fnissande skolflickor men ska föreställa vår regering att uppamma allt de kan av åtminstone pathos.
Det svamlas och det hummas grötmyndigt hit och dit. Men den som lyssnar efter konkreta åtgärder och handlingskraft för att exportera stabilitet och sluta importera instabilitet, den lyssnar förgäves. Sverige befinner sig i ett fritt fall. Allt medan vi faller genom skyn försöker våra politiker låtsas som att vi bara är ute på en trivsam ballongutflykt och att allt är väl. Under tiden kommer den hårda asfalten obönhörligen allt närmare. Om ingen spänner upp ett säkerhetsnät för att fånga upp oss, kommer det att bli fruktansvärt brutalt när vi kraschar in i den hårda verklighet som med tvingande logik väntar på oss.
Det finns många som i skrivande stund bistår med alla relevanta detaljer, all information, alla sammanhang och övergripande perspektiv som behövs för att den genomsnittlige medborgaren ska kunna bilda sig en egen uppfattning. Ingen av dem återfinns inom public service och deras utbud. Det som gäller är bloggar och alternativa medier. Allt som krävs är nyfikenhet, ett lika öppet som kritiskt sinne samt en internetuppkoppling.
Det jag själv har läst mig till och förstått kan sammanfattas med några få meningar. I korthet: situationen är långt mycket värre än vad de allra flesta begriper. Den kommer att bli oerhört mycket värre än någon av oss vill veta. Det är försent att undvika de svåra tider som kommer över oss. Den lilla strimma av hopp som öppnades nu när Decemberöverenskommelsen upphörde under fredagen kräver att den borgerliga oppositionen kammar till sig, sätter igång hjärnan, skaffar sig en ryggrad och börjar agera med landets bästa för ögonen. Fäll detta urusla skämt till regering så snart som möjligt. Tvinga fram ett extra val om det går. Rädda det som räddas kan, är min vädjan och önskan.
Ingen är hjälpt av att Sverige går under. Inte de ursvenskar vars förfäder har kämpat i generationer för att lämna vidare ett tryggt land till sina efterkommande. Inte vi som har kommit hit från andra länder för att vi vill bidra till att bevara Sverige som svensk kultur och västerländsk civilisation. Och absolut inte den i sammanhanget lilla men existerande minoritet reella flyktingar som så innerligt hoppas på att Sverige ska vara den trygga hamn som vill och vågar skydda dem från det levande helvete de har lämnat bakom sig. ”Jag har flytt kriget för att slippa sådant här”, som en gråtande och skräckslagen man sa till polisen nyligen [http://www.ostrasmaland.se/kalmar/jag-ska-skara-halsen-av-dig/]. Orsak? Han hade blivit hotad till livet av en jihadist som han tvingades dela flyktingläger med. Här, i Sverige. Av den enda anledningen att han var kristen.
Det är därför vi måste genomskåda det tomma talet om att ”ingen människa är illegal”, kraven på öppna gränser och andra huvudlösa nyliberala förslag som kommer från hela den politiska kartan. ”Allt åt alla i teorin” leder ”ingenting åt någon” i praktiken. Sverige förtjänar ett bättre öde än så.
Nasrin Sjögren