I ett normalt land ligger makten huvudsakligen hos politiker och myndigheter. I Sverige är emellertid de demokratiska institutionerna i praktiken på reträtt, delvis till förmån för … stå-upp-komiker! Regeringens ledarskap är svagt, dess medlemmar har överlevt sina år i politiken genom att inte visa ledarskap och inte utmana den politiska korrektheten. Opinionen, å sin sida, är i händerna på kulturpersonligheter som hämningslöst tar ut svängarna i det vakuum som uppstår när ledarna inte leder.
Henrik Schyffert, bokstavligt talet en välmeriterad pellejöns, kan via sociala medier närhelst han behagar nå ut till tiotusentals mediekonsumenter genom att skriva något lagom barnsligt om svensk politik. En intervju i Expressen är lätt fixad. Han och en skara mer eller mindre likasinnade inom kultur och media är våra riktiga makthavare, statsministern skulle inte ett ögonblick drömma om att utmana dem.
Vi kan ett ögonblick stanna upp vid hur det kan se ut på Twitter när Henrik Schyffert vet att vem som helst kan läsa vad han skriver.
Citat 1: ”Sug min håriga kulturelitpung.”
Citat 2: ”… det smartaste som kommit ur din mun är min stenhårda kuk!”
Citat 3: ”Precis det där sa din mamma igår innan hon ville att jag skulle runkbajsa henne i munnen!”
Ni säger satir, ja hellre det än humor, jag säger att detta är en person som utövar större inflytande över det offentliga samtalet än statsministern. I andra sammanhang slätar Schyffert över migrationens kostnader, i vintras motsvarade den en weekend i Fuengirola. Mer nyligen var det ”två quattro stagionis, en stor Fanta och ett Netflix-abonnemang” utifrån antagandet att den totala kostnaden var 27 miljarder per år. En formell makthavare skulle få det lite svårare att komma undan med så oseriösa analyser, men vem vill ställa följdfrågor till någon som är fullt kapabel att svara ”runkbajs”?
Icke desto mindre finns många fans där ute som tar till sig resonemanget med två pizzor och en läsk. Makthavare, som sagt.
Att killen tog ut 12 miljoner i utdelning 2013 och lagligen skatteplanerade för att maximera sina miljoninkomster (källa: Uvell kommunikation) har jag egentligen inga problem med, ej heller att han bor flott och själv aldrig kommer att behöva oroa sig för fattigdom eller social utslagning. Det som stör mig är att han banaliserar migrationens kostnader, som väsentligen kommer att finansieras genom urholkad välfärd och beskattning av helt vanliga löntagare.
Det är ju lite av en gåta varför kulturpersonligheter anses vara särskilt kompetenta gällande politiska spörsmål. Kombinerar man kändisskap, medial gräddfil, kommunikativ förmåga och omåttliga godhetsanspråk når man förvisso lätt ut till en bred publik, men estradörer har inte politik och ekonomi som sina främsta kompetensområden. Därför är det konstigt att de tillåts sätta agendan.
Jag ifrågasätter inte att Henrik Schyffert kan ha ett genuint socialt patos, men i den långa raden av popartister och andra kändisar som nu vänder sig dit vinden blåser lär det finnas en och annan som i första hand bryr sig om sitt varumärke. Det vore cyniskt. Och inte blir det bättre av att det underliggande resonemanget är bräckligt som ett korthus.
Men till syvende och sist ligger inte problemet i första hand hos Henrik Schyffert. En clown är en clown är en clown. Problemet är att ledande politiker håller så låg profil och presterar så uselt ledarskap att människor vänder sig till stå-upp-komiker och operasångare för trygghet och vägledning.
Inte ett dugg komiskt.
Tomas Brandberg