7   +   7   =  

Så som dansk patriot och inspirerande socialkonservativ ideolog motverkade Aksel Möller radikala ideologier på höger- och vänsterkanterna, skriver Mattias Karlsson, partiideolog och tjänsteförrättande partiledare för Sverigedemokraterna.

Under 1930-talet skakades Konservative Folkepartis ungdomsförbund i Danmark av en uppslitande maktstrid med ideologiska förtecken. På ena sidan stod en demokratisk falang, som var lojal med den demokratiske, socialkonservative och nationalistiske partiledaren, John Christmas Möller. På andra sidan stod en antidemokratisk, radikalkonservativ falang, som alltmer börjat anamma idéerna och de yttre attributen hos den italienska fascismen.

Den enande och samlande kraften i kampen mot de antidemokratiska revolutionärerna i den konservativa rörelsen, kom att bli en ung ekonom vid namn Aksel Möller.

Möller var född in i en konservativ medelklassfamilj som hamnat på ekonomiskt obestånd och han växte upp under relativt knappa förhållanden. Under studenttiden började Möller på allvar att engagera sig politiskt och genom sitt skarpa intellekt och sin retoriska skicklighet avancerade han så småningom till positionen som ledare för den konservativa studentrörelsen i Köpenhamn.

Kampen mot de radikala krafterna inom den egna rörelsen varade i flera år och böljade fram och tillbaka. Under dessa år av ständig politisk kamp mot både interna och externa politiska motståndare, tvingades Möller att noga fundera igenom och formulera sina egna ideologiska ståndpunkter. Reflektionerna resulterade i de två böckerna Politik (1933) och Ungkonservatisme (1937), som än idag räknas som några av de viktigaste ideologiska verken inom den danska konservativa idétraditionen.

I likhet med sin förebild, partiledaren John Möller (som han trots det gemensamma efternamnet inte hade något släktskap med) förespråkade Aksel Möller en konservatism på demokratisk, nationell och social grund. De naturliga gemenskaperna i form av nationen och familjen stod i centrum för hans politiska tänkande.

Möller ansåg att staten i grunden var av godo och att dess primära roll borde vara att bevara och stärka den nationella kulturen och identitet, att försvara nationens territorium mot yttre fiender och att ge familjerna goda förutsättningar att klara vardagen och största möjliga handlingsutrymme att fatta sina egna beslut.

Aksel Möllers försvar för demokratin var grundmurat sedan tidig ålder och detsamma gällde hans sociala engagemang. Möller såg ingen motsättning mellan socialkonservatismen och nationalkonservatismen. För honom var de två sidor av samma mynt. Han ansåg att den sociala dimensionen i konservatismen borde vara en naturlig följd av insikten om att vi som enskilda individer är en del av nationell, kulturell gemenskap med historiska rötter.

Denna insikt förpliktigade enligt Möller de mer bemedlade och mer lyckligt lottade att solidariskt bistå de mindre bemedlade och mindre lyckligt lottade medlemmarna av den egna kulturella gemenskapen. Centralt för honom var dock att varje rättighet skulle motsvaras av en skyldighet och han var orolig för att alltför generösa statliga bidragssystem skulle ha en korrumperande inverkan på den allmänna moralen och pliktkänslan och ha en eroderande effekt på de mellanmänskliga banden.

Aksel Möller slogs således för ökad social rörlighet och goda grundförutsättningar för alla barn oavsett börd och bakgrund. Han var positiv till skattefinansierat stöd till dem som hade ansträngt sig till det yttersta för att försörja sig själva, men som ändå inte kunde eller förmådde klara sig på egen hand. Men samtidigt var Möller starkt kritisk till allmänna välfärdssystem och en brett utbyggd välfärdsstat med höga skatter.

Genom sin demokratiska socialkonservativa utgångspunkt på nationell grund, blev Möller en uttalad motståndare till såväl den gammelkonservativa överklassen som försökte bevara sina medfödda privilegier, som till fascister och radikalkonservativa och naturligtvis till socialister och kommunister. Trots att hans parti av hävd rymde en betydande liberalkonservativ falang, så tog han även tydligt strid mot liberalismen. Han fördömde liberalismens internationalism, bristande sociala samvete och dess överdrivna fokus på individen.

Även på det ekonomiska området fördömde han lassez-faire liberalismen, som han ansåg vara omoralisk och samhällsskadlig och hans uppfattning var att det enda sättet att långsiktigt värna de konstruktiva värdena hos kapitalismen, var att från statligt håll ålägga marknaden ett etiskt grundat regelverk som tvingade aktörerna till ett ansvarsfullt beteende.

På arbetsmarknadsområdet ville Aksel Möller se minskad klasskamp och ett närmande mellan arbetsgivare och arbetstagare, genom ett ökat fokus på de gemensamma vinsterna med kompromisser och arbetsfred. Ett alltför oansvarigt beteende ifrån den ena eller andra parten ansåg han att staten borde ha rätt att sätta stopp för.

Dubbel seger mot fascismen
År 1936 lyckades Möller och hans demokratiska, socialkonservativa falang äntligen få till ett avgörande slag om det konservativa ungdomsförbundets framtid. Ett slag som man gick segrande ur. De ledande radikalkonservativa/fascistoida krafterna lämnade förbundet och anslöt sig till radikala mikropartier som i samtliga fall visade sig bli politiskt betydelselösa.

Jack Westergaard, som hade tillåtit förbundet att glida iväg mot fascismen, avgick som ordförande och ersattes av Möller själv. Möller styrde snabbt om den ideologiska inriktningen inom förbundet. Försvaret av demokratin blev en helt central fråga och kommunismen och nazismen utropades till den demokratiska konservatismens gemensamma huvudfiender.

År 1937 valdes Möller in i kommunfullmäktige i den konservativa högborgen Frederiksberg. Det lokalpolitiska engagemanget skulle han behålla livet ut och han återkom i flera omgångar till Fedriksbergspolitiken i rollen som borgmästare. År 1939 valdes han för första gången in som ledamot i Folketinget.

Den 9 april 1940 anfölls Danmark av Nazityskland och fem år av tysk ockupation inleddes. I syfte att försöka befrämja och hävda den danska nationens intressen så gott det gick i den hopplösa situationen bildades en samlingsregering bestående av de större danska partierna.

Den socialkonservative partiledaren John Möller innehade inledningsvis en av ministerposterna.
John Möller fick dock allt svårare att dölja sin avsky för nazisterna och blev mer och mer kritisk till vad han uppfattade som onödig undfallenhet mot ockupationsmakten, från den danska samlingsregeringens sida.

Efter att han öppet börjat uppmana befolkningen till motstånd mot den tyska ockupationen sparkades han på tyskarnas order ifrån regeringen. Efter avskedet från regeringen medverkade John Möller till startandet och utgivandet av motståndstidningen ”Fritt Danmark!”, som av nazisternas förklarades vara illegal.

Efter en tid tvingades Möller i landsflykt till Storbritannien, där han fortsatte motståndskampen genom att via BBC:s försorg hålla regelbundna radiotal till det danska folket. Talen fick stor genomslagskraft och bidrog starkt till att den danska samlingsregeringen år 1943 beslöt sig för att avbryta allt samarbete med ockupationsmakten.

I partiledaren John Möllers frånvaro fick Aksel Möller ett ökat ansvar inom partiet och även han kom att på olika sätt bli direkt involverad i motståndet mot nazisterna.

Aksel Möller var en av initiativtagarna till den tvärpolitiska organisationen ”Dansk ungdomssamvirke”, vars övergripande mål var att genom tidningsutgivning, tal, studiecirklar, allsång m.m motverka en nazifiering av den danska ungdomen genom att stärka deras danska identitet och ungdomarnas respekt för medborgerlig frihet och demokratiska principer.

Så småningom blev Aksel Möller också en av de ledande personerna i det så kallade ”Bridge-partiet”, en liten, hemlig sammanslutning av ledande konservativa och socialdemokratiska politiker som fungerande som en sammanbindande länk mellan den väpnade motståndsrörelsen och de politiska partierna. Enligt vissa uppgifter skall Bridge-partiet också ha understött den väpnade kampen genom att bland annat förhandla med den svenska regeringen om inköp och insmuggling av stora mängder vapen till motståndsrörelsen.

År 1943 arresterades Möller av nazisterna, men släpptes efter en tid. Senare samma år utsattes han för ett misslyckat attentatsförsök av en väpnad, dansk, nazistisk gruppering.

Det konservativa ungdomsförbundet, som innan Möllers framgångsrika förändringsarbete varit starkt präglat av fascismen, blev en av de mest aktiva motståndsorganisationerna under naziockupationen. Bland annat så arrangerade den väpnade delen av motståndsrörelsen träningsläger för rekryter på ungdomsförbundets kursgårdar.

I maj 1945 kapitulerade Nazityskland och Danmark blev åter ett fritt och självständigt land. Aksel Möller fick därmed uppleva sitt livs andra stora seger mot fascismen.

Åren som statsman
Under motståndet mot ockupationen hade Aksel Möller lärt känna flera ledande och pragmatiskt sinnade socialdemokrater och hans vision för den politiska efterkrigstiden var att socialdemokraterna och de konservativa skulle börja samarbeta och föra Danmark i en socialkonservativ riktning.

Genom sina betydande insatser i den militanta motståndskampen hade dock de danska kommunisterna vunnit ökad popularitet bland delar av befolkningen och pressade från vänster av ett starkt kommunistparti valde socialdemokraterna därför en mer radikal vänsterpolitik framför socialkonservatism.

För att inte bli politiskt marginaliserade tvingades därmed de konservativa till samarbete med liberalerna i Venstre, vilket stärkte de liberalkonservativa krafterna inom det konservativa partiet. Möller kände bedrövelse över detta, men stöttade ändå den nya linjen i brist på bättre alternativ.

År 1948 valdes Möller till borgmästare i Fredriksberg, en kommun där de konservativa hade haft makten sedan år 1909. Han kom att bli en omtyckt och mycket engagerad borgmästare som under sina år vid makten förvaltade och vidareutvecklade den särskilda konservativa inriktning som präglat Frederiksberg.

Frederiksbergs-konservatismen, som den numera kallas, kännetecknas framförallt av intellektualism, tydliga ideologiska principer, ett fritt förhållningssätt till det konservativa partiet på riksnivå och tydliga drag av national- och socialkonservatism.
Under sina två perioder som borgmästare genomförde Möller betydande och framgångsrika reformer inom skolområdet och kvalitén på den kommunala servicen höjdes samtidigt som skatten bibehölls på en låg nivå.

Möller var en god talare och omtyckt bland väljarna. Hans insatser bidrog i hög grad till att de konservativa hamnade i regeringsställning 1950 och för första gången på 50 år, med undantag för samlingsregeringen under ockupationen, erhöll ministerposter.

Själv erhöll Aksel Möller posten som bostadsminister i den liberalkonservativa regeringen. Under sin tid på denna post stärkte han bland annat den sociala dimensionen i bostadspolitiken genom att förbättra villkoren för barnfamiljer, pensionärer och funktionsnedsatta.

Tiden som bostadsminister följdes av en period som inrikesminister då Möller bland annat bidrog till utbyggnad av den psykiatriska vården.

1955 valdes Möller till partiledare för det konservativa partiet. Trots sin starka och tydligt definierade ideologiska övertygelse var han en kompromissinriktad och pragmatisk politiker. I linje med den klassiska socialkonservativa devisen om att det ibland är nödvändigt att ”förändra för att bevara”, var han inte främmande för strategiska eftergifter i pressade lägen. Trots egna ideologiska tvivel kom han därmed bland annat att medverka till den stora folkpensionsreformen 1956.

Efter några år av försämrad hälsa och stressrelaterade sjukdomar avled Aksel Möller tragiskt år 1958, vid endast 52 års ålder.

Det politiska arvet
Dansk politik, och den danska konservatismen i synnerhet, har till stora delar präglats av renodlat sakpolitiskt fokus, pragmatism och en närmast förbluffande brist på idépolitik och djuplodande ideologiskt tänkande. Aksel Möller utgör i det sistnämnda avseendendet ett lysande undantag. Hans intellektuella orientering och starka drag av national- och socialkonservatism bidrog till att höja den danska konservatismens anseende och göra den mer intressant för bredare grupper av de danska medborgarna.

Under de senaste decennierna har det konservativa partiet i Danmark, som så många av sina europeiska systerpartier, genomgått en tragisk ideologisk glidning i riktning mot liberalismen. Till skillnad från många andra länder har det konservativa partiet i Danmark dock inte helt förkastat national- och socialkonservatismen som begrepp och det finns fortfarande grupperingar inom partiet som omfamnar dessa åsiktsriktningar, vilket till icke obetydlig del är Aksel Möllers förtjänst.

Möllers kompromisslösa, långvariga och modiga kamp mot fascismen har bidragit till säkrandet av Danmarks demokrati och självständighet och också gjort det svårt för de kulturradikala krafterna i modern tid att med någon som helst trovärdighet försöka misstänkliggöra och kleta ned den danska konservatismen och nationalismen med förmenta kopplingar till fascism och nazism.

Aksel Möller framgångsrika år som borgmästare har bidragit till att den särskilda Frederiksbergs-konservatismen fortfarande lever och till att kommunen nu haft över 100 år av obrutet konservativt styre. Sammanfattningsvis så förtjänar Aksel Möller att bli ihågkommen både som patriot, människa, stor demokrat, inspirerande socialkonservativ ideolog och framgångsrik realpolitiker.

Mattias Karlsson
Tjänsteförrättande partiledare för Sverigedemokraterna