Det är ingen slump att Pippi Långstrump har fått ett sådant genomslag under efterkrigstiden. Hon har varit en perfekt förebild för den fria pedagogiken, som förorsakat en så stor del av den svenska skolans förfall.

När man skall förstå politiska åtgärder, måste man förstå deras kulturella förutsättningar. Att människors uppfattningar i hög grad formas av deras fantasiliv är något som den svenske filosofen Folke Leander, och i hans efterföljd Washingtonprofessorn Claes Ryn, ofta framhävde. Studiet av litteratur blir här väsentligt.

Bland de böcker som format efterkrigstidens idéklimat återfinns Astrid Lindgrens böcker om Pippi Långstrump. Här finns många av de destruktiva idéer uttryckta, som bland annat låg bakom Socialdemokraternas förstörelse av svensk skola. Det finns all anledning att kritiskt utvärdera budskapet i dessa böcker, och fundera på vad deras stora popularitet säger om vårt samhälle.

Pippi Långstrump saknade heller inte kritiker, när den första boken om henne kom ut 1945. Visst fick den redan då mycket beröm och vann t.o.m. priser, men kritikerna fick också ett ord med i laget. Främst bland dessa var pedagogen, filosofen och litteraturvetaren John Landqvist, som mycket häftigt kritiserade boken i en artikel med titeln ”Dålig och prisbelönt” i Aftonbladet 18 augusti år 1946, vilket skapade en viss diskussion om bokens eventuella brister.

Landqvist artikel måste uppfattas som ett fullständigt generalangrepp, där boken kritiseras språkligt, estetiskt och inte minst moraliskt. Huvudpoängen är att det inte finns något att lära sig av alla dessa vansinniga äventyr, som inte kan vara ägnade att utveckla ett barns själsliv. Det är alltså pedagogen Landqvist som talar.

Sannolikt bidrog Landqvists schvungfulla stil till att hans recension ibland ännu citeras. Det heter t.ex. i en briljant formulering: ”Minnet av den onaturliga flickan och hennes osmakliga äventyr i Lindgrens bok, kan, om hon eljes ihågkommes, inte bli annat än förnimmelsen av något obehagligt, som krafsar på själen.”

Kritiken har dock blivit alltmer sporadisk. De konservativa som borde förstå tycks ha förstummats litet av den enorma Lindgren- och Pippikulten som finns i samhället. Ett undantag utgör Carin Stenström som 8:e mars 1995 i Svenska dagbladet på rubriken ”Dags att pensionera Pippi” gick till angrepp i ett inlägg, som i sitt starka fördömande knappast står Landqvist efter. Nej, frågan är om inte Stenström går ytterligare litet längre.

Hon beskriver Pippi som ”gravt asocial” och ”känslomässigt störd”. Pippi beskrivs som en tragisk gestalt, fångad i sitt eget störda fantasiliv, omförmögen till att ta ansvar och utan möjligheter till själslig utveckling.

Vad får man för intryck om man i dag plockar fram Pippi Långstrump, sjuttio år efter att den först publicerades? Har Landqvist och Stenström rätt i sin kritik? Jag tycker att de har det. Hela berättelsen tar sin utgångspunkt i den rousseauanska drömmen om naturbarnet, som uppfostrar sig själv, och inte har något behov av auktoriteter.

Lindgren skriver: ”Ingen mamma eller pappa hade hon, och det var egentligen rätt skönt, för på det viset fanns det ingen, som kunde säga till henne, att hon skulle gå och lägga sig, just när hon hade som allra roligast, och ingen som kunde tvinga henne att äta fiskleverolja, när hon hellre ville ha karameller.”

Pippi gör uppror mot alla auktoriteter. Polisen, skolan och andra myndighetspersoner får en släng av sleven. Hon lever vind för våg. Hon är helt gränslös, men också helt egocentrisk – hon bryr sig om inget annat än vad som för tillfället faller henne in. Hon är i avsaknad av all kultur, t.o.m. hennes språk är fullkomligt ogrammatikaliskt. Hon lockar också de borgerligt konventionella Tommy och Annika i fördärvet. Pippi kunde uppfattas som en skräckfigur, om man inte visste att Lindgren så ofta försvarat henne mot sina kritiker.

Det är ingen slump att Pippi Långstrump har fått ett sådant genomslag under efterkrigstiden. Hon har varit en perfekt förebild för den fria pedagogiken, som förorsakat en så stor del av den svenska skolans förfall. Budskapet i böckerna går hand i hand med den värdeupplösning, som bland annat resulterat i den traditionella familjens ifrågasättande. Pippi Långstrumps framgång är alls inte märklig. Det märkliga är att fler konservativa inte protesterat. Här som i många andra fall måste man våga säga ifrån.

Simon O. Pettersson