När skutan tar in vatten genom dussintals hål i skrovet bestämmer sig besättningens olika fraktioner efter stor tankemöda att täta två av hålen, varav det ena temporärt, samt hugga upp ett nytt hål. Sen ska man börja fördela vattnet mellan skeppets olika utrymmen. Kaptenen, som tidigare påstått att läckaget är till fördel och förolämpat alla som påstått något annat, tillstår nu att läckorna är problematiska.

Ungefär så kan man sammanfatta den nya ”historiska” migrationsöverenskommelsen som träffades i fredags mellan regeringen och Alliansen. Vänsterpartiet åkte ur förhandlingarna mot slutet, men hävdar att man har påverkat uppgörelsens innehåll. Detta bekräftar kartan som ritades upp i och med Decemberöverenskommelsen. Sexklövern bestämmer, Vänsterpartiet spökar i bakgrunden, Sverigedemokraterna ignoreras totalt.

Något har ändå hänt. Tabut börjar så smått lätta kring den så kontroversiella volymfrågan, man tillstår nu att antalet migranter per tidsenhet spelar roll och att det någonstans finns en gräns.

Då kan vi stanna upp lite och analysera vad som krävdes för att denna insikt skulle börja slå rot. Under 2014 hade Sverige EU:s i särklass högsta asyltryck, mer än tre gånger så högt per capita som i Tyskland, i sin tur klar tvåa i asylligan. Under 2014 mottog vi 80 tusen asylansökningar, en på sikt icke hållbar nivå. Samma år beviljades över 110 tusen uppehållstillstånd, en klar majoritet från länder vi förknippar med flyktingmigration.

Vi gick alltså in i 2015 med stora problem. Det som då återstod av ordning och reda i systemet bestod i att EU trots allt hade en yttre gräns som bevakades mer eller mindre. Det är svårt att förstå att svenska politiker kunde vara så dumma att de kritiserade EU:s yttre gräns, som alltså var en förutsättning för att dagens totala kollaps skulle hållas stången. Nu är vi nämligen där i och med att EU:s yttre gräns rasade ihop slutet av augusti.

Den aktuella nivån är över 9000 migranter per vecka plus ett okänt antal som inte ens registreras. Denna migrationstakt är mångdubbelt högre än det redan ohållbara året 2014. Prognosen är enligt Migrationsverket upp till 190 tusen för innevarande år, vad det blir för 2016 vill vi knappt tänka på. Kostnader skenar, statsbudgeten rasar ihop, lånekarusellen accelererar. Det var alltså detta som krävdes för att Stefan Löfven skulle tillstå att åtgärder behöver vidtas.

Emellertid. Statsministern talar som om han började förstå, men agerar som om han inte gjorde det.

Problemet är nämligen att den ”historiska” överenskommelsen inte påverkar migrationsflödet nämnvärt. Enligt Henrik Emilsson, expert på migrations- och integrationspolitik vid Malmö Högskola, kommer förslagen ”inte att få några stora förändringar på antalet asylsökande som vill komma till Sverige”. Så var det med det. Vi ser enstaka steg i rätt riktning genom lägre andel permanenta uppehållstånd och mer strikta regler för anhöriginvandring, men det är just nu långt ifrån tillräckligt.

Vad gäller den politiska kartan så är vi egentligen tillbaka på ruta ett efter ett par veckors ovisshet. Moderaterna och Kristdemokraterna har låtit tuffa en tid, men har nu skrivit på på en (ursäkta språkbruket) skituppgörelse som innebär föga mer än ren passivitet inför en helt kaotisk situation.

Man hade med lite fantasi kunnat skönja konturerna av en blivande konservativ sakpolitisk gemenskap mellan M, KD och SD, men det framstår just nu som en ren hägring. Inte nog med att Moderaterna frivilligt låter Löfven föra befälet, man skriver dessutom under på hans huvudlösa migrationspolitik i utbyte mot vidgat RUT och lite fler praktikplatser.

Därmed skingras en viss osäkerhet som har rått sedan Moderaterna och Kristdemokraterna började kritisera den förda migrationspolitiken. När det kommer till kritan är det Sverigedemokraterna och endast Sverigedemokraterna som står upp för en rimlig politik. Detta måste tydligt framhållas för väljarna.

Det finns inte på kartan att överenskommelsens parter har sina väljare från valet förra året med sig i detta beslut. En radikal scenförändring har ägt rum och man borde söka folkets mandat för sin politik givet de nya förutsättningarna, som skiljer sig oerhört från den bild man gav i valrörelsen 2014. Vi behöver alltså utlysa extraval eller hålla en folkomröstning om migrationspolitiken.

Och det grundläggande problemet kvarstår. I Sverige har vi utvecklat en politisk kultur som går ut på att man pratar lite om problemen och kommer överens om att de behöver lösas. Men så fort det kommer till svåra beslut så backar man undan.

Den strategin duger inte när skeppet sjunker.

Tomas Brandberg