De som försvarar massinvandring till Sverige och övriga Europa från Afrika och Asien kan inte beskyllas för blygsamhet. De har aldrig visat minsta tvekan om att överflyttningen är rätt och riktig, att den är rättvis och berikande. De har aldrig missat ett enda tillfälle att håna och ljuga om personer som inte delar deras uppfattning. De har hetsat och generaliserat för att inte lämna sina motståndare någon frid, för att beröva dem all anständighet, för att framkalla hat eller missaktning. Men de skulle aldrig erkänna att detta ursinne har något att göra med samhällets våldsutveckling. Tvärtom slår de tillbaka med ännu vildare framfart över den ondska de menar sig vilja bekämpa. Utan att vara medvetna om det har de tagit en mäktig fiende till sin motståndare.
Värderingar som genomsyrat vår civilisation i generationer, i tusentals år, före 1960-talet är deras måltavla och detta arv från fornstora dagar bär Sverigedemokraterna ensamma in i framtiden (visserligen med förhoppning om islossning inom något av de etablerade partierna).
Alla kritiker av massinvandringen stämplas som hatets mästare och utövare, de är aktiva på s.k. hatsajter, de predikar förakt för mänskligheten i motsats till deras av änglar välsignade budskap. Officiellt talar de om betydelsen av att bygga broar, att sprida kärlek och gemenskap, att vända andra kinden till, men detta är endast en fasad. Deras fanatism går inte att ta minste på. När det passar deras syften är de framme med sin hets och sitt hat, sina osakliga beskyllningar, sin ensidiga spegling av händelser i tiden. Detta visar att de saknar all empati för de som drabbas av massinvandringens konsekvenser i allmänhet och de som bildar opinion för en annan politik i synnerhet.
Under mina över trettio år inom den invandringskritiska rörelsen har jag haft mycket tid att fundera på vilka kritikerna av den förda migrationspolitiken är. Värt att notera är att kritikerna av massinvandringen endast på ytan är en homogen rörelse och att den enighet som ändå finns är ett resultat av det oförsonliga motståndet. Tre inriktningar dominerar oppositionen mot massinvandringen, som antingen betonar försvaret av civilisationen, välfärden eller den liberala friheten.
Det finns en grupp som hyser en befogad oro över hur massinvandringen påverkar det svenska välfärdssamhället. Vetskapen att välfärden kräver en tillit mellan skattebetalare och staten, att den förutsätter att många betalar skatt och få utnyttjar förmåner oroar. I färskt minne har många av dessa kritiker Elisabeth Langbys bok Vinter i välfärdslandet från år 1984. Uruguay hade fram till 1950-talet utvecklats till en blomstrande välfärdsstat. De offentliga utgifterna fick skena iväg och urholkade statsfinanserna. Tilltron till statens förmåga att upprätthålla ordning i ekonomin sjönk till en absolut bottennivå. Förmåner försvann och misstron mellan människor ökade. Det är kunskap om vad som krävs för att upprätthålla och utveckla en välfärdsstat som är främsta orsaken till att tidigare socialdemokrater blir Sverigedemokrater.
Oron över hur massinvandringen påverkar vår frihet omfattas i huvudsak av personer som är relativt frisinnade. De förstår att en för omfattande invandring kan kullkasta demokratin. Ingen kan blunda för att det är inom de västerländska samhällena friheten att vara sig själv är som störst och för alla som älskar denna tolerans inför olika livsstilar kan inte massinvandringen annat än fungera som avskräckande.
En tredje kategori kritiker av massinvandringen är vad jag kallar civilisationskritiker. De vägleds bl.a. av Samuel P. Huntingtons bok om civilisationernas kamp och hävdar att den västerländska civilisationen står inför en ödesdiger överlevnadskamp och att liberala eller socialistiska politiker inte är mäktiga att kraftsamla för vår överlevnad. Västerlandet har alltid fått försvaras mot invasionsförsök från Asien och Afrika t.ex. persernas försök till invasion av Grekland 480 f.kr, Attilas hunnerhärjningar som avvärjdes 451 e.kr, slaget om Wien 1683 e.kr, slaget vid Poitiers 732 e.kr, som motverkade en islamisering av Europa.
Etablissemangets generaliseringar gör att oppositionen idag blir alltmer skeptisk till vår civilisations utveckling, men fortfarande finns olika fokus i kritiken. Oförmågan att kritiskt granska migrationspolitiken och den osakliga kritiken av Sverigedemokraterna gör att de flesta kritiker inte ser något alternativ inom etablissemanget. Den svenskfientliga propagandan blir alltmer motbjudande och stöter bort alltfler från sjuklövern. Mot denna bakgrund är tiden enligt min mening inne att bredda den nationella oppositionen, eftersom den måste stärkas genom egna visioner om vår framtid i Sverige. Vi måste börja forma en folkrörelse med folkhögskolor, folkets park, folkets hus m.m. Vårt folk måste återigen, efter decenniers frånvaro, hamna i centrum i vårt land.
Uffe Hansen