Det kan i dag förefalla som att okontrollerad invandring är den enda möjliga socialdemokratiska linjen. Dock har Socialdemokraterna vid ett tillfälle spelat en oerhörd roll i att stoppa en ohejdad invandring. Detta skedde vid Lucia år 1989, då regeringen Carlsson genom det s.k. luciabeslutet tillfälligt beslutade, att invandringspolitiken skulle bli långt mer restriktiv. Det förtjänar att ihågkommas, särskilt som alla socialdemokrater försöker att glömma det, nu när det inte längre passar in i deras självbild. Beslutet fattades den trettonde december år 1989. Det föranleddes av en ovanligt kraftig flyktingström. I runda slängar 30000 tusen asylsökande hade kommit detta år.

En oroande faktor var särskilt att det däribland fanns 5000 turkbulgarer, och, då det fanns miljoner sådana i samma situation, framöver kunde tänkas komma en väldig tillströmning. I skrivande stund, när det kommer tusen asylsökande dagligen, kan det tyckas som småpotatis. Men redan denna mängd utsatte samhället för stora påfrestningar; man undrade t.ex. hur man skulle lyckas skaffa fram bostäder till alla dessa personer, och mer tillfälliga lösningar, såsom tält, fick ibland tillgripas.

Det är intressant att läsa riksdagsprotokollet från dagen efter, då beslutet presenterades. Den dåvarande invandrarministern, som det ännu hette, Maj-Lis Lööw informerade kammaren. Läget förklarades som att man nått gränsen för vad man kunde klara av. Tillströmningen var nu så stor att mottagandet inte kunde ske under ”värdiga former”. Det fanns t.ex. inte tillräckligt med bostäder, vilket gjorde att alla möjliga andra lösningar fick nyttjas – Lööw nämner bostadsplattformar, fartyg, tält och husvagnar. Därför hade regeringen beslutat att bara sådana som var verkliga flyktingar enligt FN:s konventioner fick stanna, samt sådana som hade särskilt starka skyddsbehov.

I vår tid, när vi vant oss med tomma fraser, är det verkligen befriande att besinna att en sådan politisk handlingskraft och ansvarstagande kunde finnas för bara drygt tjugofem år sedan. Lööws avslutning känns här verkligt ärlig: ”Avslutningsvis vill jag säga att det självfallit har varit ett svårt beslut att fatta, men regeringen har bedömt det som ett nödvändigt beslut.” På denna tid fanns det ännu medlemmar i regeringen som vågade ta svåra, men nödvändiga beslut. Nu har den politiska kulturens förfall gått så långt, att man stilla åser en utveckling som riskerar att bli omöjlig att hantera.

Det är också av intresse att se de andra partiernas reaktioner i riksdagen på detta beslut. Det säger mycket om de olika partiernas inställning vid denna tid. En riksdagsman för Moderaterna uttrycker omedelbart sitt stöd, vilket var en väntad reaktion vid denna tid; den totala bristen på realism i invandringsfrågan som Moderaterna nu uppvisar implementerades först med Fredrik Reinfeldt. Också Centerpartiet uttrycker förståelse för beslutet, även om man inte tar lika tydligt ställning för – också här var nog inte allt bondförnuft lagt åt sidan. Radikal kritik kommer inte oväntat från Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Folkpartiet. Folkpartiet var ju också det parti, som under Bengt Westerbergs ledning, kom att göra den borgerliga Bildt-regeringen 1991-1994 till en period av stor invandring. Man kan dock notera att både Miljöpartiet och Folkpartiet uttryckte någon grad av förståelse för åtgården, och erkände utan omsvep kostnaderna, även om de ansåg att andra åtgärder skulle vidtas. Förändringen till i dag kunde inte vara större.

Nu har de tre aktivistpartiernas linje också övertagits av de större partierna och SD är den enda oppositionen i denna fråga. Här är det effektivt att peka på historien, för att visa på de etablerade partiernas misslyckade. Varför var det som var möjligt för socialdemokraterna år 1989 inte möjligt nu? Varför har Moderaterna fullkomligt svängt? Sådana frågor måste ställas och ansvar måste utkrävas.

Simon O. Pettersson
Germanist och frilansskribent