Kejsarens nya kläder. Så heter en fin klassisk gammal saga. I korthet handlar den om hur en egenkär och fåfäng kejsare villigt låter sig luras av ett par förslagna bedragare. De säljer på honom ett speciellt ”magiskt” tyg som endast de mer intelligenta kan se. Eftersom ingen vill framstå som mindre intellektuellt bemedlad eller rent korkad, spelar alla i omgivningen med i spektaklet. Kejsaren spankulerar omkring naken, bedragarna blir rika på att sälja luft och undersåtarna berömmer de vackra icke-existerande plaggen. Hela spektaklet avslutas först när ett litet barn pekar och ropar högt det alla har sett men ingen har vågat säga: kejsaren är naken!
H C Andersen var fenomenal på att hitta på fängslande berättelser med goda poänger. Här fångar han elegant fenomenet med grupptryck och sociala koder, som gör att människor hellre gör våld på sina egna intryck och upplevelser än riskerar att bryta sig ur gruppen och bli av med de priviligerier som hör ihop med den gemenskapen.
I Sverige är hela samhället klätt i det där magiska hittepåtyget. Det är viktigare att framstå som god, intelligent, medmänsklig och generös än att faktiskt vara det och agera på ett sätt som ger sådana resultat. Därför låtsas vi som att allt är väl med vårt land, trots att vanstyret är så genomgripande på samtliga nivåer och områden att man som vanlig engagerad medborgare studsar till av förvåning när någon som omväxling gör sitt jobb på ett adekvat sätt i politiken.
Det som förr närmast benämndes som vanligt sunt bondförnuft kräver antingen ett oskyldigt barn, en renodlad dåre eller ett gammaldags fyllo för att bli sagt numera. Av dem får man fortfarande höra sanningen, ty de har inget att förlora och är därmed fria. Vi andra tvingas välja både våra strider och de tillfällen vi uttrycker dessa självklarheter. Ju mer logiskt, faktaunderbyggt och klart resonemang som anförs desto hårdare blir personangreppen mot den stackare som har gett luft åt saken.
Testa för all del själv. Gå ut i offentligheten och säg att ett land måste ha fungerande nationsgränser som kan försvaras för att kvalificera som en självständig stat. Påstå att könskvotering och ”positiv särbehandling” är ren och skär diskriminering som har mycket lite att göra i en anständig rättstat. Hävda att statens primära uppgift är att värna sina egna medborgare och först därefter hjälpa utomstående, i den mån där finns några resurser kvar att tillgå efter att man har säkrat en fullgod nivå på vård, skola och omsorg för den inhemska befolkningen. Testa att påpeka att ofödda människor är just levande människor rent biologivetenskapligt. Antyd att både dem, deras mödrar och fäder samt vårdpersonalen förtjänar bättre än det industriella utplånandet av liv, samveten och hälsa i den dödsindustri aborterna utgör.
Det öronbedövande suset av ett helt samhälle som vänder dig ryggen och trycker ner dig med rent hat kommer att få marken att gunga under dina fötter. I dagens Sverige är det en rent revolutionär sak att slå in vidöppna dörrar. Att prata med människor utan hänsyn till deras politiska åsikter, religiösa hemvist eller sociala klasstillhörighet låter sig knappt göras ostraffat. Budbäraren är det enda relevanta. Ditt umgänge definierar dig. Ditt agerande och din karaktär betyder mycket lite i jämförelse med din image och ditt rykte. Det viktiga är inte vad du säger och gör, utan vem alla andra hävdar att du är.
I ett sådant infantilt, grunt, förråat, ytligt och fördummande samhällsklimat står ingen människa vid sina sinnens fulla bruk ut i längden. Det är troligtvis därför förfallet accelererar med en sådan fart. Ju vansinnigare allting blir, desto tystare blir de sunda och balanserade rösterna. De som vågar, kan och vill vara vuxna. Det finns inget utrymme kvar för dem. För oss.
Men jag har en tanke. En plan. Lika enkel som genial. Låt oss börja tala med varandra. Istället. Strunta i alla glada nudister som spatserar runt i sina osynliga kläder. Låt fuskhistorikerna, propagandaskribenterna, hycklarsångerskorna och gycklarpolitikerna dansa hand i hand i dårarnas parad. Under tiden som de gör det, kan vi som minns vad det är att vara resonerande, demokratisk sinnade och toleranta medmänniskor sluta titta med skräckblandad fascination på dem. Vi kan sluta förfasa oss och skämmas å deras vägnar. Sluta förhålla oss till dem för att istället börja relatera till verkligheten och varandra. Börja bygga samhälle och reparera allt som har gått sönder.
Konkret handlar det om att sätta igång med att bygga alternativa strukturer. Allt från mellanmänskliga kontakter och nätverk till föreningar och mediekanaler. Klockan klämtar för det gamla samhället med alla sina systemfel i vilket fall. Det är ett sällsynt gynnsamt tillfälle att skapa förutsättningar för det nya som ska ta vid. Låt oss ta det tillfället i akt och göra det till vårt. På så vis kan vi vända den annalkande europeiska vintern till en sann värmande västerländsk vår. Ingen annan kommer att göra det åt oss. Det räcker med att se sig omkring för att förstå den saken. Vad väntar vi på? Nu kör vi!
Nasrin Sjögren