Ska internationella konventioner, från en helt annan tid, få diktera vår strävan efter nationell stabilitet och trygghet? Svaret på den frågan varierar beroende på vem som svarar. De som har en svartvit bild av världen utan gråzoner ser varje avsteg från liberalism eller socialism med kulturmarxistiska förtecken som förkastligt. Inget får stå i vägen för deras tolkning av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Den ska dominera det offentliga samtalet och genomsyra svensk lagstiftning. Min fråga är inte relevant för dessa självutnämnda godhetsapostlar: Varför ska Sverige tillämpa regler som inte gynnar vår nationella stabilitet?
En vanlig tolkning av konventionen är att alla har rätt att söka asyl var man vill i världen. När Jimmie Åkesson uttalar sitt stöd för ett gränsskydd värt namnet så får han detta kastat i sitt ansikte. Kritiker hävdar med emfas att asylrätten finns inskriven i Genevekonventionen och att den är helt i enlighet med FN:s anda och mening och finns inskriven i svensk lag. De glömmer lätt Dublinkonventionen om att det är första asylland som gäller, en konvention som EU:s länder med lätthet lagt åt sidan. Det är visst helt i sin ordning att vissa länder bryter mot konventioner, som Sverige nästan ensamt ska tillämpa. Att öka gränsskyddet är ett bra och genomtänkt förslag. Det innebär att Sverige börjar tillämpa Dublinkonventionen genom att stoppa de som vill tränga in i landet med omedelbart avvisning till tidigare asylland.
Att uteslutande fokusera på artikel 14 i FN deklarationen om rätten att söka asyl är i en tid av folkvandring att bortse från artikel 15 om varje människas rätt till en nationalitet. De som väljer att helt blunda för artikel 15 väljer att ensidigt fokusera på andras behov än de nordiska folkens rätt till en nationalitet. Detta blir särskilt allvarligt i skuggan av den befolkningsexplosion som världen skådar och den resursbrist som uppstår i den ohämmade folkökningens spår. Alla optimistiska prognoser är fega undanflykter för att vägra se de tragiska konsekvenserna: ökad hungersnöd och ökad folkvandring (se SvD Rosling har fel om folkökningen 18/10 2015). Det finns all anledning att lyfta fram artikel 15 i ljuset av denna dystra framtidsutsikt för de nordiska folken, särskilt när vår politiska elit tycks fullständigt ovetande om farorna som hotar. De som gömmer sig bakom konventionen som bekräftar rätten att söka asyl förvägrar de nordiska folken deras nationalitet.
De som klamrar sig fast vid dessa konventioner och deras genomslag i svensk lag försvarar sin tro och tolkning. Tanken var att konventionerna skulle vaccinera världen från en upprepning av de två världskrigen som förstörde Europa och där inget europeiskt folk stod som vinnare. Tvärtom skördade krigen miljontals liv, förstörde mycket av det bästa i vår civilisation och dränerade oss på livskraft. Genevekonventionen kom till som ett resultat av det kalla kriget mellan öst och väst och behovet att fly från livet bakom den kommunistiska järnridån. De negativa konsekvenserna av den nuvarande tillämpningen av konventionerna ser vi emellertid framför våra ögon, en veritabel invasion från Afrika och Asien. Mot denna bakgrund är det inte märkligt att vi vill ändra inriktning genom att ändra lagar och förordning, genom att uppbåda ett motstånd.
Ett ökat gränsskydd måste kompletterats med krav på pliktuppfyllelse för att få samma rätt till bidrag i Sverige som svenska folket. Dagens bidragssystem är i massinvandringens spår en form av privilegiebrev. Ett privilegium kräver inga beprövade meriter, ingen leverans av skyldigheter som väger upp rättigheterna. Under den Franska revolutionen blev kampen mot aristokratins privilegier en av de viktigaste frågorna, eftersom de borgerliga uppfattade att de inte stod i proportion till dess plikter. Idag är det samma krafter som villigt delar ut nya privilegier till en ständig ström av lycksökare. Vårt välfärdsystem bygger på förmåner som är motsatsen till privilegier, eftersom de endast kan delas ut om det finns en omfattande leverans av skyldigheter och en tillit mellan människor inom nationalstaten.
Det är hög tid att göra upp med de privilegier som slapphänt delas ut idag. Massinvandringen kommer att tvinga fram en diskussion om socialtjänstlagens krav på skälig levnadsstandard. Istället måste vi i ljuset av massinvandringen tala om livets nödtorft. Det innebär att det allmänna ger stöd med det nödvändigaste som mat, tak över huvudet m.m. Det inkluderar inte en automatisk tillgång till våra transfereringar. Visst är det inget jag skulle vilja att Sverige skulle behöva genomföra, men tyvärr tvingar sjuklöverns politik fram en välfärdspolitisk nyordning. Vi måste motverka den nedåtgående spiral Sverige sedan länge har hamnat i.
Uffe Hansen