Vi har förvisso länge haft romer i Sverige. De har utgjort en problemgrupp, understundom diskuterad, men den har knappast stått i samhällsdiskussionens centrum. Den nyligen tillresta gruppen organiserade tiggare från Rumänien har emellertid skapat ett förnyat intresse för frågan.

Därför är det mycket välkommet att Karl-Olov Arnstberg, professor emeritus i etnologi, precis kommit ut med en ny bok om detta, Romer i Sverige (Debattförlaget 2015). Arnstberg har gjort sig känd som den främste experten på romer i Sverige. Han har bedrivit fältstudier i ämnet alltsedan 60-talet, då intresset väcktes både genom teoretiska studier och genom praktisk erfarenhet som lärare åt romer. På 90-talet fick han i uppdrag att utreda hur arbetet med romer fungerade i Rinkeby. Den rapport som detta resulterade i, Svenskar och zigenare (Carlssons förlag 1998), utgör ett bokslut över hur situationen såg ut då, och blev mycket omstridd, då den inte väjde för obekväma fakta.

Den nya boken utgör en perfekt introduktion för de oinitierade (däribland de flesta politiker som tar beslut i dessa frågor). Man får här veta besked om de olika romska folkgrupperna och deras struktur. Romernas historia i Sverige beskrivs från det att de först dyker i Stockholms tänkeböcker vid 1500-talets början. De senare romerna var ättlingar till åtta familjer som fanns i Sverige, när gränsen stängdes vid krigsutbrottet år 1914 (om de inte kommit senare, när gränsen åter öppnades).

De levde ett nomadiserande liv och deras traditionella näringar var bl.a. hästhandel, kopparslageri, taskspelerier, cirkuskonster, tiggeri och småbrott. Dessa näringar blev allt mindre lönande och samhällets ambition var att de skulle göras bosatta och inlemmas i välfärdstaten. Under efterkrigstiden uppstod alltså ett stort utredningsmaterial, som skulle användas i syfte att sätta in socialpolitiska åtgärder. Arnstberg menar att dessa undantagslöst präglades av naivitet, där man trodde att romerna i grunden ville detsamma som svenskarna. ”Solidariska experter” förklarade att alla romernas problem beror på förtryck och diskriminering från svenskarnas sida.

Arnstberg vänder på perspektivet och problematiserar i stället den romska kulturen. De ser sig inte alls som underlägsna oss icke-romer (eller ”gadje” för att använda den romska termen), utan tvärtom som högre stående. De är stolta över sin egen kultur och vill bevara den och inte beblanda sig med det omgivande samhället. De lever i stora grupper, men avskilda från omvärlden. De gifter sig inom gruppen och tar inte del i yrkeslivet och så litet som möjligt i utbildningsväsendet. Kontakterna med omvärlden begränsas till dem som är ekonomiskt nyttiga (t.ex. i samband med bidragssökande eller tiggeri).

Den romska kulturen är en överlevarkultur. De har välutvecklade strategier för att behålla sin särart och bestraffa de som avviker. Ett fel som många gör är att de försöker applicera svenska värderingar på romerna, och tro att de tänker precis som vi, och att man därmed lätt skall kunna integrera dem i samhället, bara man ger dem hjälp och stöd.

För oss är det självklart att man inte vill tigga, utan bara skulle göra något sådant av absolut tvång. Romerna däremot föredrar detta framför att arbeta, då ett anställningskontrakt skulle innebära en ofrihet och ett närmande till den svenska kulturen som de inte kan acceptera. Denna typ av värderingsskillnader, som försvårar integrationen, synliggör Arnstberg mycket utförligt och pedagogiskt.

Mycket utrymme ägnas naturligtvis åt det tillresta tiggeri, som organiseras och dirigeras från Rumänien, och som uppstått i den fria rörlighetens spår. Men också andra typer av brott kopplade till romer tas upp, inte minst de omfattande åldringsrånen. Vidare dokumenteras stora delar av den offentliga debatten kring romer, och den desinformation som där ständigt förekommer.

Det är ett imponerade mångsidigt arbete Arnstberg presterat, där han aldrig utelämnar obekväma fakta eller svåra frågeställningar. I hög utsträckning bekräftar boken mycket sådant som många medborgare anat, men som förtigs i media och den politiska debatten. Det är då bra att ha en forskningsprodukt av denna dignitet att hänvisa till.

Grundinställningen i alla frågor måste vara att korrekta sakuppgifter alltid är eftersträvansvärda. När man känner till dessa kan man diskutera praktiska åtgärder. Felaktig information riskerar att leda till kontraproduktiva åtgärder och våldsamma felprioriteringar. Arnstberg skall ha all heder för sitt trägna upplysningsarbete och mod att hävda sanningen i en tid av desinformation.

Simon O. Pettersson