I dag tycks många ta för givet att LO och Socialdemokraterna hör samman. Att denna politisering tas för given, gör att man inte tillräckligt reflekterar över det problematiska i detta. Att anhängare av det största partiet bland arbetare, SD, sålunda diskrimineras mot medlemmarnas egna intressen, diskuteras därför inte i den utsträckning det skulle behövas. Det finns anledning att reflektera över hur denna situation uppkommit historiskt, och hur väl denna ordning egentligen motsvarar arbetarnas verkliga intressen.
Fackföreningar är på många sätt naturliga företeelser. Det är naturligt att de yrkesmän som har samma intressen sluter sig samman, för att värna om sina gemensamma intressen. Så hade det varit i de förindustriella samhällena med skråen. När nya yrkeskategorier uppstod var det naturligt att också de slog sig samman, för att värna om sina intressen. De tidiga svenska fackföreningarna hade alltså ingen politisk betydelse utan var en fortsättning på skråväsendet.
Exakt när man bör datera grundandet för den första fackföreningen kan diskuteras. Det beror på hur man definierar begreppet fackförening. Understundom använder man den Typografiska Föreningens grundade år 1846 som ett riktmärke. På 1880-talet började fackföreningarna få tydligare struktur i Sverige och då sker också en tilltagande politisering. Detta skedde både med socialistiska och liberala förtecken. Särskilt liberalen Anton Nyström var här aktiv.
Under decenniets gång började emellertid socialdemokraterna alltmer dominera fackföreningsrörelsen. Det fanns också en uttalad vilja från August Palm och andra ledande socialdemokrater att använda fackföreningarna som ett politiskt verktyg. Fackföreningarnas Centralkommitté i Stockholm som tillkom år 1883 fick år 1886 en socialdemokratisk majoritet. Ännu organiserade man sig dock inte efter politisk tillhörighet, utan liberaler och socialister, och också sannolikt människor med andra åskådningar, kunde samsas i samma fackförening.
När LO bildades år 1898 hade emellertid linjerna blivit klara. Den första kongressen beslutade om automatisk anslutning till Socialdemokratiska Arbetarpartiet, en anslutning som skulle upphöra först 1990. Också efter detta har banden däremellan dock varit glasklara, det märks inte minst på de stora summor pengar som pumpas in i SAP från LO. Det dominerande alternativet för arbetarnas fackliga organisering har alltså tvivelsutan varit socialdemokratiskt.
De alternativ som har uppstått har inte blivit så framgångsrika. T.ex. bildade de kristna murarna i Malmö en organisation år 1890, som väckte förhoppningar om att man kanske kunde tänka sig kristna fackföreningar i stället för socialistiska. Den lades emellertid ned snabbt. År 1899, året efter LO:s bildande bildades, Svenska Arbetareförbundet som ett förment opolitiskt alternativ. Detta lades dock ned vid första världskrigets början. På senare tid försökte några, framförallt SD-sympatisörer, skapa det alternativa facket Löntagarna, som dock lades ned förra året p.g.a. för få medlemmar.
Den enda alternativa fackförening som ägt bestånd över längre tid är syndikalisternas fackförening, ett alternativ ännu längre vänsterut. Det ligger i sakens natur att fackföreningar vinner på att vara stora och det är därför ingen lycklig lösning att skapa alternativa fackföreningar. Situationen har därför blivit som den blivit: arbetarnas fackliga huvudalternativ är LO och det är socialdemokratiskt politiserat. Vilka problem kan detta ha? Ett problem är att fackföreningar och politiska rörelser agerar efter delvis olika premisser. Medan fackföreningarna är baserade på skydda arbetarnas egna intressen, måste ett politiskt parti ha en tydligare ideologisk helhetssyn, där det inte räcker att företräda ett visst intresse.
Därför uppstår ett uppenbart problem, när SD är det största partiet bland arbetare. Detta speglar sannolikt deras ideologiska övertygelse, men också deras fackliga intressen. De vill inte ha ökad konkurrens eller en press nedåt på sina löner. Detta spelar emellertid ingen roll för de med ledande roller i LO. Stödet till socialdemokraterna är viktigare än arbetarnas intressen. Det har tydligt deklarerats att man inte får vara förtroendevald i LO och aktiv Sverigedemokrat. Transport har t.o.m. gått så långt att de börjat utesluta helt vanliga medlemmar utan förtroendeuppdrag på grund av SD-sympatier.
Hur skall detta lösas? De enda som kan göra något är sannolikt LO:s egna medlemmar. Om de tillräckligt omfattande och tillräckligt organiserat kritiserar den nuvarande ordningen, måste man ändra sig. Man kan i längden inte motverka sina egna medlemmars intressen. Detta är också ett gyllene tillfälle att bryta fackens tidigare politisk-ideologiska blockeringar och sätta fokus på organisationens huvudsyfte: arbetarnas villkor. Vi går en spännande utveckling till mötes.
Simon O. Pettersson
Germanist och frilansskribent