I veckan träffade jag en äldre man på en träningsanläggning i Nyköping. Vi började prata i omklädningsrummet. Han berättade i korthet om sitt liv, sin familj och ett rikt yrkesliv. Jag lyssnade med intresse. För en månad sen kom jag i samspråk med en pensionerad ensam kvinna i väntasalen på lasarettet här i Nyköping. Och jag kunde inte låta bli att lite försynt inleda ett samtal om livet, om allt ett liv innehåller av utmaningar och uppoffringar, av glädje och sorg. Jag fick en levande berättelse om ett långt och innehållsrikt liv, inte långrandig och tråkigt, utan intressant. Jag har alltid uppskattat att få del av äldres livsberättelser. Det finns så mycket erfarenhet som jag gärna tar del av och många uppskattar min nyfikenhet. Mot denna bakgrund är det inte konstigt att jag sällar mig till de som protesterar mot en försämrad äldrepolitik.

Det är ingen hemlighet för den politiskt intresserade att pensionärerna blivit negativt särbehandlade under decennier av sjuklöverregeringar. Att inte fler reagerar negativt mot detta är ett underbetyg åt det politiska systemet. Efter år av ansträngningar ska ingen behöva leva på existensminimum eller mindre, ingen ska diskrimineras på ålderns höst genom att beskatta pensionen högre än arbete, genom att göra det mindre tryggt att vara pensionär än att arbeta. Pension är uppskjuten lön eller belöning för betydelsefulla insatser för vårt land.

Efter flera decennier av utbyggd välfärd har nedrustning blivit en trend. Under 1990-talet ökades farten i välfärdens hädanfärd. Nedrustningen är från början livligt påhejad av nyliberaler, men en av sömngång drabbad vänstern är med på tåget. När välfärden var viktig för våra politiska partier var Sverige inte allemans land. Pensionsreformen som kallas ATP gav full trygghet. Den föll offer för klåfingriga liberaler som förvägrar människor en anständig inkomst efter ett långt liv i arbete. Varför ska inte våra pensionärer få landa mjukt i sin ålderdom?

Framtida pensionärer har hela ansvaret för sin eventuella pension. Genom att växla över från förmånsbestämda till premiebestämda pensioner ska alla som arbetar bli proffs på placeringar och lägga ned tid på att välja fonder med hänsyn till risk och avgift. Det arbetade folket får också veta att inga institutioner, ingen stat garanterar storleken på pensionen. Som framtida pensionär är du alltmer utelämnad till dig själv. Det är stötande att sjuklövern är oerhört angelägen att ursprungsbefolkningen i Sverige ska ta alltmer ansvar för sin egen och andras försörjning, medan de inte lägger samma ansvar på utlänningar. Äldreförsörjningsstödet till migranter som inte arbetat heller fullföljt någon plikt mot vårt fosterland ska detta till trots få skattepengar för sin försörjning.

I en intervju med de utredare som genomförde förändringar i det norska pensionssystemet påpekas att norrmännen aldrig hade accepterat det svenska systemet, eftersom det lämnar över ansvaret till den enskilde individen. Jag menar att ett system som inte kan garantera äldre en tryggad försörjning är inget välfärdsystem. Om vi ser att äldre får sämre livsvillkor, om vi känner oss osäkra inför vår ålderdom sprider sig en djup misstro mellan människor och en osäkerhet om framtiden. Det ser ut som ett ödets ironi att samma partier som ingår i sjuklövern beslutade om de försämrade pensionsvillkoren.

Senast i mängden av försämringar är avdragsrätten för privat pensionssparande. I sin iver att hitta intäkter till sin sjuklöverpolitik drar man undan möjligheten att spara till sin egen trygghet. Många vill sluta tidigare, andra vill ha lite extra de första åren som pensionär, men sjuklövern vill inte ge väljarna den valfriheten.

Tidigare har jag skrivit om Socialdemokratins propåer om att få låna ur pensionsfonderna, de s.k. AP-fonderna. Argumentet är att Sverige måste investera sig ur krisen, att pengar till investeringar i infrastruktur leder till fler jobb i Sverige, högre skatteintäkter och fler som betalar in i pensionssystemet. Socialdemokratin glömmer emellertid att jobben i dag inte alls med säkerhet går till personer som betalar till det svenska systemet. Att bygga infrastruktur som vägar är mångmiljardprojekt och då gäller EU:s regler för upphandling. Det är inte sannolikt att svenska företag med kollektivavtal ger en konkurrenskraftig offert och tar hem uppdragen, de har svårt att konkurrera med företag i Europa med sämre villkor för sin personal. Lånen från AP-fonder blir då en urholkning av pensionssystemet och små eller inga pengar går tillbaka till våra pensionsfonder.

Bättre pensioner för våra äldre är ett prioriterat område. De pensionärer som jag hittills mött har gång efter gång berikat mitt liv. Måttet på vår civilisation är hur vi kan ordna trygghet för våra äldre. Sjuklövern har visat att de inte eftersträvar en bra äldrepolitik. När jag lämnat omklädningsrummet bär jag den äldre mannens berättelse i mitt minne, ett enskilt människoöde får mig att reagera över hur skamlöst systemet för att ge trygghet och säkerhet för äldre är i dagens Sverige.

Uffe Hansen, trummis i Ultima Thule