Att känna sin motpart brukar anses viktigt. Det gäller både i vardagstvister och i storpolitiken. Då USA under andra världskriget fick Japan till militär motpart, lät man ingående analysera det japanska samhället och mentaliteten, ett initiativ som fick praktisk betydelse då fredsuppgörelsen ingicks och amerikanerna fick bättre grepp om vari japanernas känsliga punkter bestod.
Litet annat är det i dag inför Ryssland och Putin, speciellt efter händelserna i Ukraina. Nog verkar västs insikter om motståndaren ganska bristfälliga. Kanske anser man sig nu lättare kunna bedöma den ryska ledningens avsikter utan att känna bakgrunden närmare, eller anser man sin egen sak vara så höjd över alla tvivel att närmare kunskaper inte behövs?
Vilket som är rätt vet kanske inte de inblandade ens själva.
Den som litet bättre vill förstå den ryska ståndpunkten bör läsa Alexander Dugins bok Putin vs Putin (Arktos, 2014, 316 s) som ger viktiga nycklar till det som sker. Undertiteln är ”Vladimir Putin viewed from the right” men den som väntar sig att möta en ren Putinanhängare får ändra åsikt, för även om Dugin ser en hel del att gilla i presidentens insatser pekar han också ut misstag och svagheter hos honom.
Dugin som är sociolog vid Moskvauniversitetet säger sig utom av tidigare ryska nationalistiska tänkare vara påverkad av strömningar i dagens USA och mellankrigsårens ”revolutionärt konservativa” Tyskland. Han hänvisar ibland också till den krets av metafysiker med namn som Frithiof Schoun som under 1900-talet formade den så kallade ”philosophia perennis,” (den eviga filosofin), en djupgående religionsfilosofisk kritik av modern liberalism. Dugin ses av många som den kanske främste nutida idégivaren bakom tanken på ett Eurasien som skall förena rysk tradition med den ”multipolära” världsordning med vilken president Putin i dag vill ersätta en av USA dominerad värld.
Dugin själv har alltsedan 1980-talet sökt påverka ryska politiska ledare med sina tankar, och har i det syftet grundat stiftelser, tidskrifter och andra plattformar. Han kan i all sin ambition knappast frånkännas opportunistiska drag och möjligen är det i dag helt enkelt därför att Putin styr landet som Dugin approcherar honom.
Dugin hoppas att Putin är mannen som skall hävda en rysk linje skild från den eftergivenhet som rådde på Jeltsins tid. Dugin menar med många andra att väst lurat Ryssland med löftet att inte låta Nato växa in i den forna ryska sfären. Vändpunkten blev främst Putins tal i München 2007 där han ifrågasatte USA:s dominans och ”unipolära” makt. Ryssland kan dock enligt Putin aldrig självt utmana det starka USA utan behöver stödjas av andra villiga stater.
Det främsta problem som Dugin verkar ha med Putin är att denne liksom Jeltsin haft svårt att klara trycket från de liberaler, som verkar i ryska intressegrupper liksom bland hans egna ekonomer och rådgivare. Putin tvingas balansera mellan intressen, och priset för att gå den eurasiatiska opinionen till mötes blir att liberalerna höjer stridsyxan och vice versa. Det är i Dugins ögon som att den eurasiatiska visionen därför aldrig hinner bli färdig utan ständigt får offras för dagsfrågorna; den skymtar som ett undflyende ideal i Putins tal men få vet om presidenten själv tror på det. Särskilt konkret blir heller inte visionen i Dugins tappning. Vilka ekonomiska spelregler skall råda? Vilket rättssystem? Det sägs till exempel att de nationer som väljer att ingå i Putins nya imperium mer skall utgöra administrativa enheter än delstater. Läsaren undrar förstås hur dessa enheter skall se ut och hur de skall anslutas – frivilligt eller genom mer eller mindre tvång?
Om västs mål vad gäller Putin gör sig Dugin samtidigt inga illusioner. USA kommer liksom i Ukraina att gripa in allt mera och satsa resurser på att få den ryske presidenten misskrediterad i hopp om att han tvingas avgå. Dugin kommer ofta in på den propaganda som USA bedriver. Andra faktorer som ökar trycket är sänkta oljepriser och de ekonomiska sanktionerna, och även inrikespolitiskt pressas Putin hårt, även om Dugin anser den högernationella och ortodoxa oppositionen svagt organiserad och därmed utan betydelse.
Varför ser då Dugin – och delvis Putin – en så stor fiende just i den liberala rörelsen? Svaret kunde vara att denna ser nationer och deras traditioner som ett hinder, alltså just vad Putin vill bevara. Olika ärvda seder hindrar den av liberaler eftersträvade globala enhetskulturen utan territoriella, religiösa eller kulturella band. Sådana band måste enligt Dugin dock även ryssarna få äga. Samtidigt medger han att stora delar av tsartidens och Sovjets samhällsskick definitivt måste förkastas. Men han går längre än så. I likhet med västerländska författare som James Burnham ser han i liberalens innersta en rent nihilistisk impuls. Det hägrar en ”death wish” inbäddad i en närmast utopisk gränslöshet som bl a medför experiment med könsidentiteter och fostrar motvilja mot den vedertagna familjen. Liberaler (eller postliberaler) ses av Dugin inte bara som fiender till alla slags kollektiv identitet utan tillskrivs även strävan att aktivt demolera sådana. Han skriver oroat: ”I dag har liberaler inga opponenter. De är ensamma kvar på toppen med frihet att säga vadhelst de vill. Och när de gör det, avslöjar de den demoniska, nihilistiska kärnan hos liberalismen.”
Vi anar här kopplingar till en gammal idélinje hos ryska intellektuella – rädslan för tomrummet, för demonin, så som vi möter den hos en Dostojevskij eller en Solovjov. Det är inte oväntat som Dugin bekänner sig till den ortodoxa kristendomen med dess vånda över att tvingas underkasta sig det onda, ofta kallat Antikrist. Till demonins främjare räknar Dugin uppenbarligen också dagens inflytelserika extremliberaler.
Det Putin hoppas avhjälpa är som synes inte litet. Inför vem är då Putin ansvarig, när han fattar sina ofta egensinniga beslut? Dugin svarar i ortodox anda: ytterst gör han det inför Gud. Mera omedelbart blir svaret: inför det ryska folket.
Detta bör dock inte bara ses som det folk, som företräds av landets parlament eller speglas i opinionsundersökningar. Folkets bästa är heller inte givet den ”demokrati”, som färgats av en viss historisk idékrets eller ideologi. Det handlar lika litet om någon romantisk ”allmänvilja” i Rousseaus revolutionära anda. Man påminns snarare om författaren Solzjenitsyn och hans tro på ett tidlöst ryskt folk som bär ett kollektivt minne och fått en uppgift från försynen, ett folk i närmast ideell mening vars högre intresse varje politisk härskare måste tjäna. Dugin nämner inte Solzjenitsyn men medger att ryska medborgare i stort sett hyser tilltro till sina myndigheter och att de ganska villigt godtar fadersgestalter som ledare.
Dugin dömer samtidigt ut den typ av politiker som i dag styr stora delar av världen: ”Mina politiska bedömningar utgår ofta från att politik är en förlängning av det andliga. Om anden är smutsig, blir politiken det också; om anden är ren blir politiken det också. Vi har det falska intrycket att politik bedrivs av en sorts scenartist, demagog eller en byråkrat. Dagens ryska politik är tom på idéer och våra politiker byter ideologi som man byter kläder. Den attityden är passerad. Vi behöver en politik grundad på idéer och jag vet att en ny typ av personlighet måste träda in i politiken”. Den kris som nu skakar EU, skriver Dugin, lär oss om inte annat att ekonomi inte räcker för att sammanfoga länder och samhällen. En idé, med sanningen som bärkraft, eller frånvaron av detta, är avgörande.
Behållningen av Dugins bok är inte att Dugin tror sig veta hur det skall gå. Även om Dugin ser Putin som en skicklig, ofta underskattad strateg är poängen märkligt nog mera att man anar Putins många hinder och svagheter. Hans euroasiatiska idé kan malas till stoft under västs angrepp. Han kan själv se det ”tillfällesfönster” som öppnats stängas utan att något nytt eller konstruktivt skapats. Han är djupt bunden av hänsyn och motkrafter och i sig knappast någon diktator. Den som menar att Ryssland borde ta upp den klassiska liberalkonservatism och strävan till rättsstat som i dag ofta försummas i väst, anar samtidigt att Ryssland på kort sikt knappast lär förverkliga sådana ideal ens om man skulle vilja det. Vladimir Putin skildras här samtidigt inte (som i våra medier) som irrationell utan som realist, och som sådan ter han sig i varje fall delvis möjlig att förutse, detta trots annekteringen av Krim och det motstånd han rest mot Ukrainas politik.
Boken är uppdelad i många små kapitel och är delvis repetitiv. Samtidigt företar den ganska lidelsefria analyser samt ger åtskilligt värdefullt stoff och referenser, varför den är viktig för dem som vill veta mera om spelet kring Ryssland.
Carl Johan Ljungberg, fil. dr i statsvetenskap