Argumentationen i vänstermedia, inte minst i Aftonbladet, blir alltmer verklighetsfrånvänd och ohederlig. Men som man säger, anfall är bästa försvar och vänsterbasunerna försöker nu vända på det hela och mena att Sverigedemokraterna (SD) och delar av Alliansen är desperata. Den försåtliga tekniken är sovjetisk till sin karaktär där svart blev vitt och floders flöden skulle vändas i strid med naturkrafterna.

En av de pålitliga basunerna är Anders Lindberg på Aftonbladet. I sin desperation harangerar han den tidigare alliansregeringen under Reinfeldt; ”Den regeringsduglighet som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg byggde upp under ett helt decennium har förskingrats på några veckor”. Den gode Lindberg tar i från tårna och uppåt Men synpunkter och slutsatser blir inte sannare av att de basuneras ut högljutt.

I själva verket var det Reinfeldts oresonliga hat mot SD och alliansens oheliga allians med Miljöpartiet (MP) i invandringsfrågan som försatte Sverige i den krisartade situation vi nu sitter i.

Kristdemokraterna (KD) har enligt Lindberg drabbats av något som kan liknas vid galna kosjukan. Om ni minns där man i England blandade malda nötkadaver i djurfodret med högst obehagliga konsekvenser i form av nerv- och hjärnskadade kossor som patetiskt vinglade omkring på gårdarna. Lindberg menar att allianspartierna nu försöker ta väljare från varandra på ett sätt som kan liknas vid borgerlig kannabilism. I Lindbergs värld är det hemskt att KD nu drar med sig övriga allianspartier åt höger. Något som borde ha skett för länge sedan men som framförallt hindrades av Reinfeldts oresonliga SD-hat. Inget politiskt parti vill förlora väljare och nu kan vi konstatera att SD tagit många väljare från M och Socialdemokraterna. Att kämpa om väljarnas gunst med blanka vapen är väl närmast själva kärnan i den politiska kampen. Men att hata är en ytterst destruktiv kraft och där inte minst M nu får betala dyrt för Reinfeldts förblindelse.

En annan sorglustig utopist i AB är Martin Aagård som nu ondgör sig över SD:s ”nya inriktning” som innebär att arbeta mer aktivistiskt utanför riksdagens plenisal. Om ett parti, som nu eventuellt är det största i opinionen, fullständigt bojkottas i strid mot demokratisk anständighet och kutym är det väl naturligt att man vill flytta slagplatsen till andra arenor, eller? Att stillatigande vara strykpojke ligger inte i ett livskraftigt politiskt partis intresse, tvärtom. SD gör helt rätt som ställer upp i slagordning på ett annat fält.

När SD höll presskonferens om sin ”nya inriktning” jämförde Aagård det med fyra frikyrkopastorer (Åkesson, Karlsson, Bieler och Jomshoff) i en predikstol. De är enligt Aagård ”fyra förlorare”, en sällsynt opassande beteckning för det mest framgångsrika partiet i svensk modern historia.

Enligt SD, och väldigt många med dem, står Sverige inför en social och ekonomisk systemkollaps där välfärdssystemen inte längre fungerar. Maria Ludvigsson i SvD beskrev samma förhållanden häromdagen; ”I den svenska självförälskelsen har vi önskat den omöjliga kombinationen av en statisk; välfärdsstat, arbetsmarknad och bostadsordning men med en öppenhet som kräver förändringar och reformer”.
Aagård är ingen dålig frälsarprofet och målar upp en Sverigebild av paradisiska proportioner; ”Det svenska folket har ställt sig upp som det vackra, solidariska folk det är och hjälpt, samlat, hämtat och efter bästa förmåga stärkt upp flyktinghjälpen så att den fungerar. Svenskarna har fungerat som en klocka. Socialt, solidariskt, effektivt. Det var vackert att se”. En naiv utopists som kvalificerat sig för att stå i skamvrån med en dumstrut på huvudet.

Låt oss hoppas att det KD tagit initiativ till nu kan fortsätta och där det första steget är att Moderaterna återställer sitt ledarskap efter Reinfeldts hypnos. Gud bevare oss från falska profeter.

Olof Hedengren