När jag var i de yngre tonåren för inte så vansinningt länge sedan, närmare bestämt på 1990-talet, hade artisten Haddaway en hitlåt. ”What is love?” hette den. En klassisk hjärta- och smärtasång med en text som inte framstod som särdeles djup vid första anblicken. I början av låten undrar sångaren vad kärlek är, ber om att inte bli sårad något mer och ställer sig undrande till varför hans kärlek inte besvaras utan bemöts av orättvis känslokyla. Han undrar vad som är rätt och vad som är fel. Ber om ett tecken. Så här 16 år senare ska jag försöka hjälpa Haddaway en bit på vägen och ge honom några svar.
Vår samtid försöker lura i oss att kärlek är en flyktig och magisk samling fladdriga känslor. Sex i sin tur är en form av ömsesidig onani där människor använder sig av varandras kroppar för att stilla klådan där den råkar förekomma. Om detta har jag bara ett att säga; tro dem inte, Haddaway! Sexliberalerna har kommit att sätta dessa definitioner på några av de viktigaste och känsligaste områdena i människans liv. Problemet med den rådande kärlekskulturen är att den är en kompromisslös återvändsgränd. Den förminskar sexualiteten till ett sätt att slå ihjäl tid på i väntan på döden. Sex som ett desperat försök att känna sig levande och stilla ångesten som tjuter liksom ett hjärtats tinnitus. Det är inte bara direkt människofientligt utan dessutom lögn och rent förtal.
Det finns nämligen ett annat sätt att förhålla sig till såväl kärlek som sex. Det är vackert och sällsamt att uppleva en förälskelse. Men om vi ska tala om kärlek måste vi också tala om ansvar. Med kärlek följer nämligen ansvar. Ett beslut och en vilja att se till den älskades bästa. Både i dag och i morgon. För en som älskar på det viset är äktenskapet en naturlig fortsättning. Väl där finns den bästa grunden för sexualiteten att blomma ut i all sin prakt och skönhet. Märkligt nog beskylls det förhållningssättet ofta för att vara sexualfientligt när det i själva verket är den raka motsatsen.
Det är med dessa två olika perspektiv och levnadssätt på kärlekens område som det är på ett annat viktigt mänskligt område: maten. Sexliberalerna är som snabbmatsivrare. De uppmuntrar människor att äta sig lyckliga på hamburgare och friterad potatis. Frågar om de inte ska ha några kilo färgglatt lösgodis ovanpå festmåltiden som efterrätt. När en annan påpekar att det är hemskt kortsiktigt att äta så och att det snabbt blir direkt hälsovådligt med en sådan livsstil blir de upprörda och kallar en för matfientlig. Problemet är att de inte vet vad de pratar om. Det är nyttigare och godare med riktig och näringsrik mat i begränsad mängd och på bestämda tider. Likaså med sexualiteten och kärleken. Gränslöshet är en genväg till fördärv och olycka. Hoppas att du blev åtminstone lite klokare av detta, Haddaway!
Nasrin Sjögren