De senaste dagarna har svensk politik vänt blad genom att den så kallade Decemberöverenskommelsen (DÖ) formellt gick i graven. Därmed finns också något man skulle kunna kalla för hopp om förändring, dock oklart när och hur. Dessa dagar är det mesta osäkert, men det mesta tyder på att regeringen Löfven tills vidare ändå sitter kvar med passivt stöd från Alliansen.
Samtidigt äger dramatiska händelser rum ”på marken”. Prognosen över antalet asylsökande under 2015 kan ligga över 150 000 och ingen minskning är ännu i sikte med nuvarande politik, som regeringen vägrar ompröva. Samtidigt visar sig Sverige, oavsett regering, oförmöget att göra det man hela tiden säger att man ska göra, nämligen ordna riktiga jobb med avtalsmässiga löner till somalisk/tigrinsk/arabisk/dari-talande migranter.
Detta är i realiteten resultatet av en pakt mellan vänsterliberaler och den liberala vänstern, som på var sin kant har tillräckligt med inflytande för att blockera förändringar av den industrialiserade världens i särklass mest liberala migrationspolitik. Att man har olika syn på statens roll förefaller vara av underordnad betydelse, även om man kan utnyttja denna ideologiska motsättning till att skylla obestridliga problem på varandra.
Exakt vart den ultraliberala migrationspolitiken för oss på sikt vet vi inte till 100 procent, men vissa trender kan redan skönjas. Vi håller på få det sämsta från två världar, ett socialistisk-liberalt samhälle. (Med socialism avses här inskränkningar i individens ekonomiska frihet, den liberala vänstern har nämligen av allt att döma gett upp kampen om makten över produktionsmedlen.)
Liberalerna, som vill bygga tillväxt genom ekonomisk frihet, har genom att lägga sig platt för vänsterkrafter nu fått tillbaka ett av världens högsta skattetryck. Trots skattehöjningar och dussintals lånade miljarder kommer budgeten, som bygger på en helt överspelad migrationsprognos, att spricka. Dessutom varnar Sveriges Kommuner och Landsting varnar nu för ytterligare en skattechock. Liberalerna förstår förmodligen att de ökande skatterna man medverkar till inte leder till lägre arbetslöshet, så vad är det för ett apspel man är med i?
Vänstern å sin sida strävar efter ett samhälle där klassklyftorna inte tillåts växa och där samhället tar ansvar för välfärd och fattigdomsbekämpning. Jag noterar att klyftorna i Sverige, mellan betonggetto och östermalmselit, i modern tid aldrig har varit större än idag. Jag noterar också att östermalmseliten i stor utsträckning har makten över den offentliga debatten och att deras vilja till förändring är mycket begränsad.
I andra delar av världen försöker man bryta upp sina slumområden där kriminella nätverk styr, i Sverige är vi i full färd med att bygga upp dem. Så vad håller våra socialister på med egentligen?
Våra ambitiösa välfärdssystem är underfinansierade och lever inte upp till den lagstiftning som styr till exempel socialtjänsten. Och värre håller det uppenbart på att bli, i synnerhet i de i antal och storlek växande så kallade utanförskapsområdena.
I det socialistisk-liberala samhället har vi att se fram emot ännu högre skatter i kombination med urholkad välfärd och ytterligare ökande klassklyftor, delvis med etnisk-religiösa dimensioner. I de växande enklaverna där samhället retirerar grasserar kriminalitet och social misär, samtidigt som normer från Mellanöstern flyttar fram sina positioner.
I allt detta elände tror jag att det finns en enorm kraft i det svenska samhället och till skillnad från många andra tror jag inte på en nära förstående ”kollaps” eller liknande. Jag tror att vi kan lappa och laga vårt land och vända trenderna rätt, även om det kommer att ta lite tid.
Det som krävs, emellertid, är ett tydligt politiskt skifte bort från den socialistisk-liberala pakten. Hade DÖ levat kvar hade vi i teorin kunnat vara tvungna att vänta ända till 2022, förvisso en orimlig tanke, nu kan det gå betydligt snabbare. Fortfarande väntar vi på att sunda krafter ska växa sig tillräckligt starka, men det går åt rätt håll.
Tomas Brandberg