Magdalena Andersson är finansministern som inledde sin ämbetsperiod med att deklarera att Sveriges statsfinanser befann sig i ett absolut bottenläge, fullständigt sönderslagna efter två mandatperioder med Anders Borg som chef för finansdepartementet. Efter ett år på posten har hennes uttalande om ”tomma lador” blivit en självuppfyllande profetia. Häromdagen rapporterades det om att Sveriges lador verkligen är tomma. För att kunna fortsätta finansiera den ständigt växande invandringen föreslog finansministern därför att Sverige ska öka sin statsskuld.
Igår hade svenskarna chansen att bli av med henne som sin främste ekonomiska hushållare. Men det misstroendevotum som Sverigedemokraterna väckt i riksdagen röstades ned. Alliansens samtliga partier lade ned sina röster och räddade Andersson.
Trots Decemberöverenskommelsens hädanfärd är det uppenbart att Alliansen inte vill regera Sverige och att den låsning som DÖ innebar fortfarande är intakt. Ledande företrädare för de borgerliga partierna har upprepade gånger den senaste tiden pratat om att ”kaos” skulle utbryta om de utmanade regeringen. Därtill finns en defaitistisk övertygelse inom Alliansen att Socialdemokraterna vann förra årets val och att borgerligheten därför inte har någon rätt att göra anspråk på regeringsmakten. Men den som drar sig valresultatet till minnes vet att den enda vinnaren var Sverigedemokraterna och att riksdagen fick sin minst socialistiska sammansättning någonsin. Därför är det dubbelt märkligt att Sverige styrs av den mest vänstervridna regeringen någonsin.
Samtidigt som Stefan Löfvens svaga regering återigen räddats av borgerligheten pågår förhandlingar inom sjuklövern om hur invandringskrisen ska hanteras. Ett första möte hölls förra veckan och igår eftermiddag avslutades det andra. Ett tredje ska följa imorgon. Enligt samtliga inblandade verkar förhandlingarna gå bra, vilket får anses vara en smula oroväckande. Vid det här laget hade man hoppats att åtminstone Vänsterpartiet skulle ha lämnat förhandlingarna.
Trots att både Kristdemokraterna och Moderaterna den senaste tiden uttryck en vilja om att minska invandringen vore det dumdristigt att hoppas på att förhandlingarna leder till någonting positivt. Jag har konstaterat det för och gör det motvilligt igen, men varje gång under de senaste åren som borgerligheten har stått vid ett vägskäl har man valt fel väg. 2011 års Migrationsöverenskommelse med Miljöpartiet och förra årets Decemberöverenskommelse är bevis på det. Varför skulle denna gång vara annorlunda?
Det är sannerligen synd om Sverige. Vi har en opposition i form av Sverigedemokraterna som inte får vara med och styra landet, vi har en bluffopposition som inte vill styra landet och vi har en regeringen som uppenbarligen inte kan styra landet. I och med gårdagens nedlagda röster har Alliansen återigen bevisat sig vara helt överflödiga.