Tystnadskultur råder

Trots Sverigedemokraternas konstanta opinionsuppgång är det fortfarande få svenskar som öppet vågar tala om de stora problem som vårt land står inför. Den offentliga tysthetskultur som råder i Sverige bekräftas av en undersökning som opinionsinstitutet Demoskop nyligen har publicerat.

Demoskop har frågat 4 400 personer om de upplever sig kunna vara uppriktiga med sina åsikter om politik och samhälle bland familj, vänner och i offentligheten. Resultatet är oroande, men knappast oväntat. Generellt sett är alla människor mindre benägna att vädra sina politiska åsikter i offentligheten än bland personer de känner väl. Det är inte överraskande.

Med tanke på det svenska samhällsklimatet är det heller inte överraskande att det är personer med vänsteråsikter som känner att de kan vara mest öppna med sina åsikter i offentligheten. Minst benägna är personer med konservativa och nationalistiska åsikter. Detta får till följd att de åsikter som genomsyrar svenska folket inte avspeglas i offentligheten. Synen på invandring och tiggeri är två tydliga exempel. I den medie-politiska sfären märks denna omvända åsiktsrepresentation bland annat i det stora stöd som småpartiet Miljöpartiet och mikropartiet Feministiskt initiativ hyser hos medierna. Statsvetaren Andreas Johansson Heinö gjorde efter förra höstens val ett träffsäkert Twitterinlägg som väl belyser denna diskrepans: ”Många journalister blev förvånade när jag sa att jag inte trodde FI skulle klara spärren. ’Va? Men alla jag känner röstar ju på dem?!’”

Den tystnadskultur som råder har även fått till följd att många personer som vill opponera sig mot Sveriges förfall väljer att göra det bakom anonymitetens slöja. Konsekvenserna med att vara öppen är för höga. Dels på ett personligt plan, där den offentliga kultur möjliggör kraftfulla avståndstaganden från personer vars åsikter i mer normala länder och tider vore helt okontroversiella. Dels finns det konsekvenser för yrkeslivet och ibland för den personliga säkerheten. Men förföljelsen och uthängningen av personen bakom pseudonymen ”Julia Caesar” visar att inte ens den anonyme går säker. Det förklarar också varför resultatet i Demoskops undersökning ser ut som det gör.

I ett nominellt demokratiskt och fritt land som Sverige vill människor kunna tycka som de vill utan att skandaliseras och krossas i medierna. Och även om yttrandefrihet fortfarande råder döms den ”skyldige” ändå hårt för sina åsiktsbrott i mediala domstolar. Med ett sådant samhällsklimat är det inte konstigt att människor tystnar.