I tusentals år har naturen varit en del av svenska folkets öden och äventyr. Kampen för överlevnad överskuggade allt och förvärvade resurser måste försvaras för fortsatt liv. Endast i ett par hundra år har svenska folket fått möta idéer om allt till alla, om de oändliga resurserna livselixir, om naturen som vi besegrat och alla människors lika värde. Berusade av förhoppningar om den eviga välståndet har tidigare generationers erfarenheter avfärdats som efterblivna och motbjudande.
Löften om ett liv bortom hårda naturlagar är lockande och lätta att sälja i en tid av blint, materiellt raseri. Grus i maskineriet är en förgiftad miljö, men med hjälp av mer teknik ska den räddas. I dessa dagar är det folkvandringarna från Asien och Afrika som upptar uppmärksamheten. De krafter som omhuldar framstegsoptimismen menar att vi utan omsvep kan sluka Afrika och Asien, vi behöver arbetskraft, vi blir rikare o.s.v. Vid en närmare granskning har propagandan om de löftesrika framstegen med fortsatt massinvandring genomgått en förskjutning: från början gav den oss rikedom så fort de välde in över vår gräns, men några år senare kommer de ”nya svenskarna” i framtiden ge en vinst. Ett är emellertid detsamma – den blinda tron på framsteg. Återigen finns inga hinder, inget som får ge smolk i glädjebägaren. Omfattningen på hjälpinsatserna är obegränsade och därför finns det pengar, lånade av framtida generationer, att bistå nödställda på plats och i Sverige.
Mot denna bakgrund är det inte märkligt att ingen inom sjuklövern lyssnar på Sverigedemokraternas tal om hjälp i närområdet. De blundar för verkligheten att fler undviker nöd, mer till fler med SD:s politik. De anser inte att det är orättvist att de som kan betala höga summor till smugglare får bättre livschanser än majoriteten av människor i nöd som lever i konfliktens närområden. Det är inte heller stötande för dessa humanitetens och medmänsklighetens självutnämnda drabanter att pengar tas från bistånd till nödlidande på plats för att finansiera en bättre tillvaro för ett i jämförelse litet antal i Sverige.
Det är uppenbart att sjuklövern inte tål konkurrens på sin egen arena: medmänsklighet eller humanitet. Att vara god ska vara förbehållet dem, som med profetisk glöd ska tala om för folket vad som är ont eller gott. De sitter i sina medelklassreservat i Stockholm och moraliserar över oss landsortsbor som ifrågasätter deras problemformuleringar. Vi som motståndare ska bekämpas och förnedras. Det är alltid lättare att behandla en obehaglig och motbjudande fiende med bottenlöst förakt, med svavelosande hat. Därför måste de upprepa hur felaktig och missriktad SD:s initiativ är och framför allt måste de påstått verkliga avsikterna avslöjas. De gör allt för att demaskera den nakna rasismen, den i mörka källare dyrkande fascismen eller nazismen. De letar i varje hörn av landet efter personer som kan uttala sig i migrationsfrågan och bekräfta den på förhand frammanade stereotypa föreställningen om en Sverigedemokrat. Målet är att skymma sikten för SD:s politik, men de har inte lyckats. Väljarna har genomskådat deras falska utfall och beskyllningar; de vet att SD har en migrationspolitik som bygger på en gedigen risk- och sårbarhetsanalys. Hjälp på plats eller i närområdet är nämligen inte endast effektivare, det är säkrare för Sverige.
Överallt där politiken cirkulerat kring krav på ökad jämlikhet har friheten fått stå tillbaka. Ett led i dessa krav i dagens Sverige är allas rätt till vårt land. Det är viktigt för mig att säga att Sverige inte är allemans land, att svenskar har egenintressen som alla folk i världen. Det är ett moraliskt berättigat krav, men ett hot mot den etablerade liberala och socialistiska eliten.
Vari ligger sprängkraften, vilka frågor får de att frukta vårt motstånd. Varför tar inte de rika länderna i arabvärlden mot de i Syrien som lever i nöd? De är ju från deras närområde? De talar samma språk? Varför har asiaterna sin kontinent, afrikanerna sin, men Nordeuropa ska vara afrikanernas, asiaternas och nordeuropéernas kontinent? De som förespråkar en överflyttning av afrikaner och asiater till Norden menar att de behövs för att ursprungsinvånarna har för låga födelsetal. De försvinner och kan således lättvindigt bytas ut. Vari ligger det medmänskliga eller humana i detta?
Vi lever i en brytningstid med nya utmaningar och nytt hopp om politisk förnyelse. Äntligen kan politiken bygga på en uppfattning om hur världen är och hur den mänskliga naturen fungerar istället för hur vissa önskar att världen borde vara eller föreställer sig den mänskliga naturen, idéer som dominerar i utopisternas vanställda hjärnor. Svensk politik måste bli mer verklighetsnära och svenska politiker måste sluta tävla om världsmästartiteln i naivitet. Kan vi undvika en vansinnesfärd mot avgrunden?
Uffe Hansen