– Om jag var i din ålder och hade småbarn skulle jag vara orolig.

Orden är min bordsgrannes. Hon tillhör en av nomineringsgrupperna till vänster om mitten. Vi sitter på en middag som biskopen bjuder oss ledamöter på under pågående Kyrkomöte. Hon är också orolig. Även om hennes barn är vuxna och självgående, har hon barnbarn.

När jag började skriva och opinionsbilda för flera år sedan blev jag avfärdad som en alarmistisk och onyanserad dåre av majoriteten av mina medmänniskor. Från och till frågade jag mig själv om det kunde ligga någon sanning i det omdömet. Men jag kom varje gång fram till att min övertygelse låg fast. Givet de parametrar och inslag som förelåg i samhällsbilden kunde jag bara komma till denna enda slutsats. Att Sverige i synnerhet och Europa i allmänhet hade slagit in på en självdestruktiv och livsfarlig väg. Att en kombination av självhat, högmod och historielöshet nu var på väg att föra hela samhällen käpprätt åt helvete. Tillsammans med ett djupt liggande förakt för de kristna värden som stod som garant för den västerländska civilisationens framgång och välfärd var särskilt det lilla kuvade och fredsskadade svenska folkets öde närmast att betrakta som beseglat.

Detta var min bedömning. Hela tiden hoppades jag ha fel. Så innerligt jag önskar att jag hade misstagit mig. Att min pessimism hade varit obefogad. Att drömmen om den vackra mångkulturella smältdegeln som berikar och vitaliserar hade slagit in istället. Men nu är vi framme i den dystopiska framtid jag varnade för och försökte avvärja. Till om med den ängsliga medelklassen har börjat vakna.

När jag åkte tåg till Göteborg häromdagen började jag småprata med kvinnan bredvid mig. En välklädd, belevad och artig person. Kanske arbetade hon som designer. Jag frågade aldrig, men det var uppenbart att hon hörde hemma i den kulturella övre medelklassen. När vi började jämföra Stockholm och Göteborg kom vi också att beröra hur våldet har brett ut sig i nämna städer. Spontant uttryckte hon att hon helst skulle vilja flytta ut i skogen. För att få känna trygghet och frid igen.

Nyligen skrev Lars Anders Johansson, kulturansvarig på Timbro, en kolumn om hur medelklassen har börjat vidta åtgärder i det tysta. Allt från att sluta röra sig i offentliga miljöer som bibliotek och simhallar för att undvika stök och våld till att bunkra konserver och vattendunkar. Samma slags människor som bara för en kort tid sedan betraktade tal om jägarlicens, självförsvar, medborgargarden och gated communities som osolidariskt samhällsomstörtande vansinne reserverat för marginaliserade extremister – just de har börjat tala sinsemellan om just detta som begripliga åtgärder för att skydda sig själva i ett alltmer dysfunktionellt samhälle.

Sverige må vara en välfungerande och rik demokratisk nation på papperet. Men det var ett bra tag sedan som kartan slutade återspegla verkligheten. I realiteten har välfärdskontraktet brutits sedan länge. En vanlig medborgare kan inte längre räkna med att vare sig vård, skola eller omsorg levererar ens på den mest elementära anständighetsnivån längre. Polisen och militären är så kraftigt beskurna och vingklippta såväl ideologiskt som organisatoriskt och ekonomiskt att vi rent krasst närmast har att konstatera att vi numera lever i en anarki.

Det spelar ingen roll om det är sociala turister som ockuperar privat mark och vansköter den till oigenkännlighet genom att slå upp skitiga läger eller om det är SJ som agerar människosmugglare genom att bjuda alla med utländskt påbrå att åka gratis och fritt genom hela landet. Som skötsam medborgare är du utlämnad åt ditt eget öde. Statsministern fortsätter ignorera det lika brutala som slumpartade knivmordet på Ikea på två skötsamma människor ur det folk han har som främsta uppgift att tjäna och värna.

Mördaren var en man som önskade sig uppehållstillstånd i Sverige, trots att han redan hade beviljats ett sådant i Italien. Hela konceptet med ett Europa som har öppna gränser inom sig och robusta gränser utåt faller ihop som ett korthus. In kommer nu flodvåg efter flodvåg av människor som har satsat fantasisummor och riskerat sina liv efter att ha lystrat till lockropen om paradiset på jorden i norra Europa. Alla vill till Tyskland och Sverige. Väl här tror de inte sina ögon om de hänvisas till slitna vandrarhem mitt ute i Fredrik Reinfeldts famösa öppna fält och ändlösa skogar. Allt i ett land med hög arbetslöshet och en skriande landsomfattande bostadskris.

Majoriteten av de som kommer är, tvärtemot vad propagandan i massmedierna försöker påskina, inte flyktingar från krigets Syrien. De är välfärdsmigranter. Företrädesvis unga och starka muslimska män från Afrika och Mellanöstern som söker sig ett bättre liv i Europa, hellre än att stanna i sina egna hemländer där deras arbetsinsatser skulle behövas. Ovanpå det tillkommer de 2-3 procent jihadister och terrorister som insatta experter bedömer passar på att blanda sig in i folkvandringsströmmarna.

Här och nu, när världen brinner och Sverige mer än någonsin är i akut behov av kompetenta och statsmannamässiga politiska ledare, står vi med en uppsättning clowner till politiker. De skämmer ut Sverige hårt och skoningslöst inför omvärlden och radar upp den ena diplomatiska krisen efter den andra genom att konsekvent förolämpa alla andra länder som envisas med att på sin höjd se Sverige som det varnande exempel hon är. Inrikes fortsätter vanstyret av landet och förnedringen av det svenska folket, som dels rånas på lejonparten av sina inkomster genom den ena skattehöjningen mer absurd än den andra, och dels bespottas genom att sju av åtta partier envisas med att undergräva demokratin medels Decemberöverenskommelsen som genom ett trollslag i praktiken gjorde samtliga Alliansväljare i de senaste allmänna valen till röster på sittande rödgröna Bolibomparegeringen.

Om Sverige vore en barnfamilj skulle jag ha ringt myndigheterna dagligdags för att någon skulle ge de stackars barnen den omvårdnad de är i akut behov av och som föräldrarna förvägrar dem. Detta efter att föräldrarna slagit sig ner i ett låst rum där de sitter och läser sagor för varandra om hur lyckliga de är tillsammans och hur fint det är att de hjälper sin omgivning. Allt medan barnen sitter förskrämda i hörnet av ett smutsigt barnrum, ensamma och övergivna.

Därifrån kan de betrakta hur kompletta främlingar kommer och går genom den vidöppna ytterdörren, tar för sig av maten i kylskåpet, slår läger i vardagsrummet och gör badrummet till en otjänlig smittohärd. Alltihop för att föräldrarna i familjen har bestämt att de ska vara solidariska och generösa. Barnen i sin tur överlever genom att ta sms-lån och köpa lite mat för de pengarna. Mamman lägger nämligen beslag på nästan hela deras veckopeng för att försöka bemästra de skenande räkningarna för maten som krävs för att hålla främlingarna mätta och nöjda. När barnen ber om en slant för att de är hungriga låter hon meddela att ”ladorna är tomma”, samtidigt som pappan svamlar något på engelska om ”att ta ansvar” och ”tydlighet om ordning och reda” från ett slitet manus som han håller upp och ner.

Exakt så illa ute är vi. Sverige är ett vanvårdat och illa tilltygat barn. Det är sanningen. Det är varken rasistiskt, främlingsfientligt eller något annat hemskt att konstatera detta. Tyvärr har det vid det här laget gått så långt att det är för sent att bromsa in och undvika en totalkrasch. Klockan är inte fem i tolv längre, utan halv ett. Det Sverige och Europa vi känner ligger på dödsbädden. Min övertygelse är att vi står på randen till en oerhört svår och turbulent tid. På alla plan. Först efteråt kan vi se vad som är kvar och hur vi som står kvar ska gå vidare för att bygga något nytt ur ruinerna.

Min bordsgranne har helt rätt. Jag är fruktansvärt orolig. Det har vi alla stor anledning att vara.

Nasrin Sjögren