Hur genant är det inte att August Palm slutade sina dagar som högerman, frågar sig Simon O. Pettersson i denna artikel om den svenska socialdemokratins grundare.
Den som vill försöka förstå den svenska socialdemokratin kommer snart till dess rötter. I början står en man, på många sätt mycket säregnare än alla sin efterträdare, en energisk och äventyrlig skånsk skräddare vid namn August Palm (1849-1922). Historien är värd att känna till, särskilt som den gärna förtigs i socialdemokraternas egen historieskrivning, då han efter hand blev illa sedd i partiet och till slut avföll till högern.
Palm föddes i närheten av Malmö. Hans fader var en skollärare med radikala böjelser, som man får anta utövade inflytande på Palm. Skräddaryrket låg ändå nära till hands, hans fader hade utövat det före skolmästaryrket och det fanns således i släkten. Efter att ha börjat litet som skräddarlärling på orten, följde ett kringflackade liv som skräddargesäll med långväga vandringar bl.a. i Danmark. Det är förhastat att påstå att detta bara speglade hans oroliga väsen; långa vandringar var vanliga för skräddargesäller – efterfrågan växlade och man kunde på olika håll finna mästare med olika kunskaper.
I Nordtyskland fördjupas hans kontakt med socialismen, främst i Ferdinand Lassalles, den tyska socialdemokratins store ideolog, version. Denna form av socialism var mindre dogmatisk än marxismen, t.ex. i fråga om nationen eller religionen, men man bör ändå komma ihåg att det var en radikal socialism som ytterst syftade till det klasslösa samhället. Denna radikalism utgör socialdemokratins problematiska grund, även om den senare kom att tuktas av reformism och pragmatism.
Samma sak hos Palm som snart visade sitt radikala väsen. I Haderslev i Schleswig-Holstein, där hans politiska verksamhet tar fart, upplevs hans politiska verksamhet, som bestod bland annat av politisk agitation och läsecirklar, som så samhällsfarlig, att han utvisas från Tyskland. Därefter bar det av till Danmark. Där tog framförallt av agitatorn Louis Pios engagerade och bildrika talarstil. Också här blev hans politiska engagemang alltmer motarbetat, och han blev flera gånger fysiskt attackerad. För de, sverigedemokrater och andra, som känner sig motarbetade och förföljda, kan det möjligen vara en tröst att grundaren till den nuvarande regeringschefens parti utsattes för något liknande. Många sådana historier finns på ett underhållande sätt berättade i Palms memoarer Ur en agitators lif (1904).
Tillbaka i Sverige överraskades han av bristen på socialism. Socialismen tycktes närmast obefintlig. Aktivistisk som han var gjorde han snart ett försöka att väcka de slumrande andarna med ett föredrag. Detta föredrag, som med Palms märkliga ortografi, i manuskriptform hette ”Hvad vil Sosial-demokraterna”, kom att hållas 6:e november 1881 i Malmö. Detta markerar socialdemokratin i Sveriges verkliga början. Om man nu försöker läsa manuskriptet med sina många danismer och märkliga ortografi gör det inget vidare intryck, men Palm var en god agitator och muntligt framfört verkar det ha gjort ett större intryck. Presskommentarerna var i regel positiva, och få upplevde budskapet som hotfullt. Det är inte så märkligt. Framförallt var föredraget ett försök att visa hur ofarlig socialismen är och hur felaktigt den framställts av motståndarna. Palm menade att socialdemokratin inte alls vill ifrågasätta fosterlandskärleken, äktenskapet, religionen eller ens privategendomen. Det med privategendomen är dock en smula oklart, då det talas om omfördelningar. Frågan om det rörde sig om omfattande socialism eller försiktiga sociala reformer lämnas mer eller mindre obesvarad.
Palms aktiviteter skulle emellertid bli alltmer kontroversiella. Han agiterade vildsint på många platser, och gav snart också ut en egen publikation, Folkviljan, där han utövade en ofta mycket frän polemik mot borgerligheten. Trots försäkringarna i sitt berömda första tal i Sverige visade han sig snart vara både försvarsnihilist och antinationell. Kritiken mot den som han tyckte bigotta och kälkborgerliga nykterhetsrörelsen började också här. Rätten att ta en sup var, som vi skall se, viktig för Palm. Trots att Palm enligt egen utsago inte kunde skriva en enda sats korrekt och ständigt brottades med ekonomiska svårigheter fick hans muntliga och i tidningsform utgivna agitation stor betydelse för att bilda socialistisk opinion. Olika typer av föreningar grundas och den framväxande fackföreningsrörelsen städslades för politiska syften.
År 1885 kan man säga att Palm stod på toppen av sin socialdemokratiska karriär. Han flyttade då över sina saker till Stockholm och inträdde där i en år 1884 bildad arbetarklubb, som år 1885 ombildas till en förening. Denna började samma år utgiva tidningen Socialdemokraten, en tidning som Palm blir chefredaktör för. Palm framstår som den inofficielle partiledaren och han uttalanden blir normerande för en rörelse som börjar bli tämligen stor i dennes nya hemstad, Stockholm. Han börjar emellertid ifrågasättas alltmer, särskilt av de allt fler intellektuella socialdemokrater som ogillade hans grova kampretorik. Särskilt hans oresonliga inställning till samarbeten med liberaler sågs med oblida ögon av motståndarfalangen, där den senare partiledaren Hjalmar Branting alltmer framstod som ledargestalten. Han avsade sig år 1886 också efter stridigheter redaktörskapet för Socialdemokraten. Han sade sig vara nöjd därmed, då han i högre utsträckning kunde ägna sig åt sin bästa gren, som var agitationen. Faktum kvarstod emellertid – han började förlora inflytande. De kommande åren kännetecknas av ständiga bråk med myndigheterna, och under kortare perioder t.o.m. fängelsevistelser.
En sak av verklig betydelse skulle han dock ännu göra. Det var han som tog initiativet till socialdemokraternas verkliga bildande år 1889. En rundskrivelse uppmanade detta år den brokiga samling av socialistiska och socialdemokratiska föreningar som fanns, att sluta sig samman på en kongress samma år. I det nya partiet blir Palm alltmer marginaliserad. Efter år 1891 års kongress klarar han inte ens av att behålla en suppleantplats i partistyrelsen. Hans väldiga övertoner och hätska retorik mot överheten var inte nyttig för ett parti som ville få inflytande. Trots detta ligger han aldrig på latsidan. Han engagerar sig ständigt i nya, i allmänhet mycket kortvariga, tidningsprojekt och försöker bedriva agitation i olika frågor. Det går enligt de bekanta palmska linjerna, där kyrkan, monarkin, kapitalet och försvaret häcklas och arbetaren hyllas, och är väl p.g.a. sin oskärpa inte så intressant på annat sätt än som ett exempel på icke-konstruktivt rabulistbeteende.
Han tycktes alltså tröska på med en allmän socialistisk åskådning, litet mindre opportun och litet till vänster om den socialdemokratiska mittfåran. Hans kritik av nykterhetstendenserna inom socialdemokratin blev emellertid allt starkare och år 1912 brakar det verkligen loss. Att arbeta mot nykterhetsrörelsen och förbudsivrarna var nu hans främsta prioritet. Hans tidigare ovilja mot alla former av allianser högerut var nu bruten. Han sade bland annat: ”Vi må vara högermän, vänstermän, biskop Billing eller själva satan, så måste vi gå till strids mot nykterhetsfanatismen.” Han startar en anti-nykterhetstidning vid namn Appell. Denna tidning, liksom Palm själv, börjar dessutom, vid första världskrigets början, alltmer närma sig en pro-tysk position och därmed den så kallade unghögern. Detta paras med en alltmer mer utbredd kritik av partiväsendet och byråkratiseringen av samhället. Palm bytte de sista åren fot fullständigt och sade till slut till en medarbetare, året innan sin hädanfärd, att han skulle gå och rösta på högern.
Här ser man anledningen till att socialdemokratin hellre framlyfter efterträdarna än socialdemokratins verkliga grundare. För hur genant är det inte att denne slutade sina dagar som högerman?
Simon O. Pettersson
Germanist och frilansskribent